1 Min ande är svag, och mine dagar äro afkortade, och grafven är för handene.
2 Ingen är bedragen af mig; likväl måste mitt öga derföre blifva i bedröfvelse.
3 Om du än ville hafva borgen af mig; ho ville lofva för mig?
4 Förstånd hafver du för deras hjerta fördolt; derföre skall du icke upphöja dem.
5 Han rosar fast bytet för sinom vännom; men hans barnas ögon skola försmäkta.
6 Han hafver satt mig till ett ordspråk ibland folk, och jag måste vara ett under ibland dem.
7 Mitt ansigte är mörkt vordet för sorgs skull, och all min ledamot äro såsom en skugge.
8 Öfver detta varda de rättfärdige häpne, och de oskyldige varda sättande sig emot skrymtarena.
9 Den rättfärdige varder behållandes sin väg, och den som rena händer hafver, varder stark blifvandes.
10 Nu väl, vänder eder alle hit, och kommer; jag varder dock icke finnandes någon visan ibland eder.
11 Mine dagar äro förgångne; min anslag äro förskingrade, som mitt hjerta besatt hafva;
12 Och hafva gjort dag af nattene, och af dagenom natt.
13 Om än jag fast länge bidde, så är dock helvetet mitt hus, och min säng är i mörkrena uppgjord.
14 Förgängelsen kallade jag min fader, och matkarna mina moder, och mina syster.
15 Efter hvad skall jag bida? Och ho aktar mitt hopp?
16 Neder i helvetet varder det farandes, och varder med mig liggandes i mullene.