Jó 29
Swedish 1917 Version (SVD) vs ARIB
1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:
1 E prosseguindo Jó no seu discurso, disse:
2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
2 Ah! quem me dera ser como eu fui nos meses do passado, como nos dias em que Deus me guardava;
3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
3 quando a sua lâmpada luzia sobre o minha cabeça, e eu com a sua luz caminhava através das trevas;
4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
4 como era nos dias do meu vigor, quando o íntimo favor de Deus estava sobre a minha tenda;
5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
5 quando o Todo-Poderoso ainda estava comigo, e os meus filhos em redor de mim;
6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
6 quando os meus passos eram banhados em leite, e a rocha me deitava ribeiros de azeite!
7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
7 Quando eu saía para a porta da cidade, e na praça preparava a minha cadeira,
8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
8 os moços me viam e se escondiam, e os idosos se levantavam e se punham em pé;
9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
9 os príncipes continham as suas palavras, e punham a mão sobre a sua boca;
10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
10 a voz dos nobres emudecia, e a língua se lhes pegava ao paladar.
11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
11 Pois, ouvindo-me algum ouvido, me tinha por bem-aventurado; e vendo-me algum olho, dava testemunho de mim;
12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
12 porque eu livrava o miserável que clamava, e o órfão que não tinha quem o socorresse.
13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
13 A bênção do que estava a perecer vinha sobre mim, e eu fazia rejubilar-se o coração da viúva.
14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
14 vestia-me da retidão, e ela se vestia de mim; como manto e diadema era a minha justiça.
15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
15 Fazia-me olhos para o cego, e pés para o coxo;
16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
16 dos necessitados era pai, e a causa do que me era desconhecido examinava com diligência.
17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
17 E quebrava os caninos do perverso, e arrancava-lhe a presa dentre os dentes.
18 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
18 Então dizia eu: No meu ninho expirarei, e multiplicarei os meus dias como a areia;
19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
19 as minhas raízes se estendem até as águas, e o orvalho fica a noite toda sobre os meus ramos;
20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»
20 a minha honra se renova em mim, e o meu arco se revigora na minha mão.
21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
21 A mim me ouviam e esperavam, e em silêncio atendiam ao meu conselho.
22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
22 Depois de eu falar, nada replicavam, e minha palavra destilava sobre eles;
23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
23 esperavam-me como à chuva; e abriam a sua boca como à chuva tardia.
24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
24 Eu lhes sorria quando não tinham confiança; e não desprezavam a luz do meu rosto;
25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
25 eu lhes escolhia o caminho, assentava-me como chefe, e habitava como rei entre as suas tropas, como aquele que consola os aflitos.
Atalhos do teclado
- Capítulo anterior←
- Próximo capítulo→
- Versículo anteriork
- Próximo versículoj
- Limpar seleçãoEsc
- Esta ajuda?
Estude este capítulo no WhatsApp
Peça à IA da Bíblia Fala para explicar Jó 29, comparar traduções ou montar um estudo — tudo direto pelo WhatsApp.