Jó 14
Swedish 1917 Version (SVD) vs NAA
1 Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;
1 “O ser humano, nascido de mulher, vive breve tempo, cheio de inquietação.
2 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.
2 Nasce como a flor e murcha; foge como a sombra e não permanece.
3 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.
3 Sobre ele abres os teus olhos? E me fazes entrar em juízo contigo?
4 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.
4 Quem poderá tirar coisa pura daquilo que é impuro? Ninguém!
5 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
5 Visto que os dias do ser humano estão contados, o número dos seus meses está nas tuas mãos; traçaste limites além dos quais não passará.
6 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.
6 Desvia dele o teu olhar, para que tenha repouso, até que, como o trabalhador, tenha prazer no seu dia.”
7 För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.
7 “Porque há esperança para a árvore, pois, mesmo cortada, voltará a brotar, e não cessarão os seus rebentos.
8 Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,
8 Se as suas raízes envelhecerem na terra, e o seu tronco morrer no chão,
9 så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.
9 ao cheiro das águas brotará e dará ramos como a planta nova.
10 Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?
10 Mas, se alguém morre, fica prostrado; o ser humano expira e para onde vai?”
11 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,
11 “Como as águas do lago evaporam, e o rio se esgota e seca,
12 så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.
12 assim o ser humano se deita e não se levanta; enquanto existirem os céus, não acordará, nem será despertado do seu sono.”
13 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig --
13 “Quem dera me escondesses na sepultura e me ocultasses até que a tua ira passasse! Quem dera me fixasses um prazo e depois te lembrasses de mim!
14 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.
14 Quando alguém morre, será que volta a viver? Todos os dias da minha luta esperaria, até que viesse a minha mudança.
15 Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;
15 Tu me chamarias, e eu te responderia; terias saudades da obra das tuas mãos;
16 ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.
16 e até contarias os meus passos e não levarias em conta os meus pecados.
17 I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.
17 A minha transgressão estaria selada num saco, e terias encoberto as minhas iniquidades.”
18 Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
18 “Mas como o monte que desmorona e se desfaz, e a rocha que se move do seu lugar,
19 såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.
19 como as águas gastam as pedras, e as cheias levam o pó da terra, assim destróis a esperança humana.
20 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
20 Tu prevaleces para sempre contra o ser humano, e ele passa; mudas o semblante dele e o despedes.
21 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.
21 Os seus filhos recebem honras, e ele não sabe; são humilhados, e ele não percebe.
22 Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.
22 Ele sente as dores apenas de seu próprio corpo, e a sua alma lamenta apenas por si mesma.”
Atalhos do teclado
- Capítulo anterior←
- Próximo capítulo→
- Versículo anteriork
- Próximo versículoj
- Limpar seleçãoEsc
- Esta ajuda?
Estude este capítulo no WhatsApp
Peça à IA da Bíblia Fala para explicar Jó 14, comparar traduções ou montar um estudo — tudo direto pelo WhatsApp.