Jó 14
Swedish 1917 Version (SVD) vs ARC
1 Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;
1 O homem, nascido da mulher, é de bem poucos dias e cheio de inquietação.
2 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.
2 Sai como a flor e se seca; foge também como a sombra e não permanece.
3 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.
3 E sobre este tal abres os teus olhos, e a mim me fazes entrar em juízo contigo.
4 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.
4 (Quem do imundo tirará o puro? Ninguém!)
5 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
5 Visto que os seus dias estão determinados, contigo está o número dos seus meses; e tu lhe puseste limites, e não passará além deles.
6 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.
6 Desvia-te dele, para que tenha repouso, até que, como o jornaleiro, tenha contentamento no seu dia.
7 För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.
7 Porque há esperança para a árvore, que, se for cortada, ainda se renovará, e não cessarão os seus renovos.
8 Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,
8 Se envelhecer na terra a sua raiz, e morrer o seu tronco no pó,
9 så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.
9 ao cheiro das águas, brotará e dará ramos como a planta.
10 Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?
10 Mas, morto o homem, é consumido; sim, rendendo o homem o espírito, então, onde está?
11 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,
11 Como as águas se retiram do mar, e o rio se esgota e fica seco,
12 så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.
12 assim o homem se deita e não se levanta; até que não haja mais céus, não acordará, nem se erguerá de seu sono.
13 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig --
13 Tomara que me escondesses na sepultura, e me ocultasses até que a tua ira se desviasse, e me pusesses um limite, e te lembrasses de mim!
14 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.
14 Morrendo o homem, porventura, tornará a viver? Todos os dias de meu combate esperaria, até que viesse a minha mudança.
15 Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;
15 Chamar-me-ias, e eu te responderia; afeiçoa-te à obra de tuas mãos.
16 ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.
16 Mas agora contas os meus passos; não estás tu vigilante sobre o meu pecado?
17 I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.
17 A minha transgressão está selada num saco, e amontoas as minhas iniquidades.
18 Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
18 E, na verdade, caindo a montanha, desfaz-se; e a rocha se remove do seu lugar.
19 såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.
19 As águas gastam as pedras; as cheias afogam o pó da terra; e tu fazes perecer a esperança do homem.
20 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
20 Tu para sempre prevaleces contra ele, e ele passa; tu, mudando o seu rosto, o despedes.
21 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.
21 Os seus filhos estão em honra, sem que ele o saiba; ou ficam minguados, sem que ele o perceba;
22 Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.
22 mas a sua carne, nele, tem dores; e a sua alma, nele, lamenta.
Atalhos do teclado
- Capítulo anterior←
- Próximo capítulo→
- Versículo anteriork
- Próximo versículoj
- Limpar seleçãoEsc
- Esta ajuda?
Estude este capítulo no WhatsApp
Peça à IA da Bíblia Fala para explicar Jó 14, comparar traduções ou montar um estudo — tudo direto pelo WhatsApp.