Jó 31
SweKarlXII1873: Svenska Karl XII:s Bibel (1873) (SM_SWEKARLXII1873) vs VC
VC Versão Católica
1 Jag hafver gjort ett förbund med min ögon, att jag intet skall sköta efter någon jungfru.
1 Eu havia feito um pacto com meus olhos: não desejaria olhar nunca para uma virgem.
2 Men hvad gifver mig Gud till löna ofvan efter, och hvad arfvedel den Allsmägtige af höjdene?
2 Que parte me daria Deus lá do alto, que sorte o Todo-poderoso me enviaria dos céus?
3 Skulle icke heldre den orättfärdige hafva den vedermödona, och en ogerningsman sådana jämmer lida?
3 A infelicidade não está reservada ao injusto, e o infortúnio ao iníquo?
4 Ser han icke mina vägar, och räknar alla mina gånger?
4 Não conhece Deus os meus caminhos, e não conta todos os meus passos?
5 Hafver jag vandrat i fåfängelighet, eller min fot skyndat sig till bedrägeri?
5 Se caminhei com a mentira, se meu pé correu atrás da fraude,
6 Man väge mig på en rätt våg, så skall Gud förnimma min fromhet.
6 que Deus me pese em justas balanças e reconhecerá minha integridade.
7 Hafver min gång vikit utaf vägen, och mitt hjerta efterföljt min ögon, och något lådat vid mina händer,
7 Se meus passos se desviaram do caminho, se meu coração seguiu meus olhos, se às minhas mãos se apegou qualquer mácula,
8 Så låt mig så, och en annar äte det; och min ätt varde utrotad.
8 semeie eu e outro o coma, e que minhas plantações sejam desenraizadas!
9 Hafver mitt hjerta låtit sig draga till qvinno, och hafver vaktat vid mins nästas dörr,
9 Se meu coração foi seduzido por uma mulher, se fiquei à espreita à porta de meu vizinho,
10 Så varde min hustru af enom androm skämd, och andre besofve henne;
10 que minha mulher gire a mó para outro e que estranhos a possuam!
11 Ty det är en last och en missgerning för domarena.
11 Pois isso teria sido um crime, um delito dependente da justiça,
12 Ty det vore en eld, som förtärer intill förderf, och all min tilldrägt utrotade.
12 um fogo que devoraria até o abismo, e que teria arruinado todos os meus bens.
13 Hafver jag föraktat, mins tjenares eller mine tjenarinnos rätt, då de med mig trätte?
13 Nunca violei o direito de meus escravos, ou de minha serva, em suas discussões comigo.
14 Hvad ville jag göra, när Gud reser sig upp? Och hvad ville jag svara, när han hemsöker?
14 Que farei eu quando Deus se levantar? Quando me interrogar, que lhe responderei?
15 Hafver ock icke han gjort honom, den mig i moderlifvet gjorde; och hafver ju så väl tillredt honom i lifvena?
15 Aquele que me criou no ventre, não o criou também a ele? Um mesmo criador não nos formou no seio da nossa mãe?
16 Hafver jag dem torftigom förnekat hvad de begärde, och låtit enkones ögon försmäkta?
16 Não recusei aos pobres aquilo que desejavam, não fiz desfalecer os olhos da viúva,
17 Hafver jag ätit min beta allena, att den faderlöse icke också hafver ätit deraf?
17 não comi sozinho meu pedaço de pão, sem que o órfão tivesse a sua parte;
18 Ty ifrå minom ungdom hafver jag hållit mig såsom en fader, och allt ifrå mitt moderlif hafver jag gerna hugsvalat.
18 desde minha infância cuidei deste como um pai, desde o ventre de minha mãe fui o guia da viúva.
19 Hafver jag någon sett förgås, derföre att han icke hade kläder; och låtit den fattiga gå oskyldan?
19 Se vi perecer um homem por falta de roupas, e o pobre que não tinha com que cobrir-se,
20 Hafva icke hans sidor välsignat mig, då han af min lambs skinn värmad vardt?
20 sem que seus rins me tenham abençoado, aquecido como estava com a lã de minhas ovelhas;
21 Hafver jag låtit komma mina hand vid den faderlösa, ändock jag såg mig i portenom magt hafva,
21 se levantei a mão contra o órfão, quando me via apoiado pelos juízes,
22 Så falle mina skuldror ifrå mina axlar, och min arm gånge sönder ifrå läggenom.
22 que meu ombro caia de minhas costas, que meu braço seja arrancado de seu cotovelo!
23 Ty jag fruktade Gud såsom en olycko öfver mig, och kunde hans tunga icke bära.
23 Pois o temor de Deus me invadiu, e diante de sua majestade não posso subsistir.
24 Hafver jag satt guld till min tröst, och sagt till guldklimpen: Du äst mitt hopp?
24 Nunca pus no ouro minha segurança, nem jamais disse ao ouro puro: És minha esperança.
25 Hafver jag gladt mig, att jag myckna ägodelar hade, och min hand allahanda förvärfvat hade?
25 Nunca me rejubilei por ser grande a minha riqueza, nem pelo fato de minha mão ter ajuntado muito.
26 Hafver jag sett på ljuset, då det klarliga sken, och på månan, då han i fyllo gick?
26 Quando eu via o sol brilhar, e a lua levantar-se em seu esplendor,
27 Hafver mitt hjerta hemliga låtit sig tälja i det sinnet, att min mun skulle kyssa mina hand?
27 jamais meu coração deixou-se seduzir em segredo, e minha mão não foi levada à boca para um beijo.
28 Hvilket ock en missgerning är för domarena; förty dermed hade jag nekat Gud i höjdene.
28 Isto seria um crime digno de castigo, pois eu teria renegado o Deus do alto.
29 Hafver jag gladt mig, när minom fiende gick illa, och upphäfvit mig, att olycka råkade uppå honom?
29 Nunca me alegrei com a ruína de meu inimigo, e nem exultei quando a infelicidade o feriu.
30 Ty jag lät min mun icke synda, så att han önskade hans själ ena banno.
30 Não permiti que minha língua pecasse, reclamando sua morte por uma imprecação.
31 Hafva icke de män i mine hyddo måst säga: Ack! att vi icke måtte af hans kött mättade varda.
31 Jamais as pessoas de minha tenda me disseram: Há alguém que não saiu satisfeito.
32 Ute måste den främmande icke blifva; utan dem vägfarande lät jag mina dörr upp.
32 O estrangeiro não passava a noite fora, eu abria a minha porta ao viajante.
33 Hafver jag såsom en menniska skylt mina skalkhet, att jag skulle hemliga fördölja min missgerning?
33 Nunca dissimulei minha culpa aos homens, escondendo em meu peito minha iniqüidade,
34 Hafver jag grufvat mig för stora hopen; eller hafver frändernas föraktelse mig förskräckt? Jag blef stilla, och gick icke ut genom dörrena.
34 como se temesse a multidão e receasse o desprezo das famílias, a ponto de me manter quieto sem pôr o pé fora da porta.
35 Ho gifver mig en förhörare, att den Allsmägtige må höra mitt begär? Att någor måtte skrifva en bok om mine sak;
35 Oh, se eu tivesse alguém para me ouvir! Eis a minha assinatura: que o Todo-poderoso me responda! Que o meu adversário escreva também um memorial.
36 Så ville jag taga henne uppå mine axlar, och ombinda mig henne såsom en krono.
36 Será que eu não o poria sobre meus ombros, e não cingiria minha fronte com ele como de uma coroa?
37 Jag ville förkunna talet på mina gånger, och såsom en Förste ville jag det frambära.
37 Dar-lhe-ia conta de todos os meus passos, e me apresentaria diante dele altivo como um príncipe.
38 Om min jord ropar emot mig, och dess fårar alle tillika gråta;
38 Se minha terra clamou contra mim, e seus sulcos derramaram lágrimas,
39 Hafver jag dess frukt obetalad ätit, och gjort åkermännernas lefverne tungt;
39 se comi seus frutos sem pagar, se afligi a alma de seu possuidor,
40 Så växe mig tistel för hvete, och törne för bjugg. En ända hafva Jobs ord.
40 que em vez de trigo produza espinhos, e joio em vez de cevada! Aqui terminam os discursos de Jó.
Atalhos do teclado
- Capítulo anterior←
- Próximo capítulo→
- Versículo anteriork
- Próximo versículoj
- Limpar seleçãoEsc
- Esta ajuda?
Estude este capítulo no WhatsApp
Peça à IA da Bíblia Fala para explicar Jó 31, comparar traduções ou montar um estudo — tudo direto pelo WhatsApp.