1 Ett gyldene klenodium Davids, till att föresjunga, om ett gyldene rosenspann, till att lära;
2 Då han stridt hade med de Syrer i Mesopotamien, och med de Syrer af Zoba; då Joab omvände, och slog de Edomeer i saltdalenom, tolftusend.
3 Gud, du som oss bortdrifvit och förstrött hafver, och vast vred, trösta oss igen.
4 Du, som jordena hafver berört och remna låtit, hela hennes refvor, den så förfallen är.
5 Ty du hafver bevist dino folke ett hårdt ting; du hafver gifvit oss en dryck vin, att vi omkullfalla måste.
6 Men du hafver dock gifvit ett tecken dem som dig frukta; hvilket de uppreste, att de skulle säkre vara. Sela.
7 På det dine vänner skola förlöste varda; så hjelp nu med dine högra hand, och hör oss.
8 Gud talar i sinom helgedom, dess gläder jag mig; och vill dela Sichem, och afmäta Succoths dal.
9 Gilead är min, min är Manasse; Ephraim är mins hufvuds magt; Juda är min Förste.
10 Moab är mitt tvättekar; mina skor sträcker jag utöfver Edom; Philistea fägnar mig.
11 Ho vill föra mig uti en fast stad? Ho leder mig intill Edom?
12 Skall icke du göra det, Gud, som oss bortdrifver; och icke utdrager, Gud, med vår här? Skaffa oss bistånd i nödene; ty menniskors hjelp är fåfäng. Med Gudi vilje vi mägtig ting göra; han skall underträda våra fiendar.