Atos 22
Kitapm kɛn Raa dɔɔko kiji ute jeege (KYQ) vs NVT
1 Pɔl taaɗɗen ɔɔ: «Bubumge ute gɛnaamge, Ꞌbooyki ɓɔrse maam mꞋje mꞋasen taaɗn mɛtn taaruma.»
1 “Irmãos e pais”, disse Paulo. “Ouçam-me enquanto apresento minha defesa.”
2 Kɛn naaɗe jaay booy Pɔl taaɗɗen ute taar naaŋ naaɗe Yaudge se, gɔtn se naaɗe tɛr do dil cir daala. Naan̰ kɛn se, naan̰ taaɗɗen ɔɔ:
2 Quando o ouviram falar em aramaico, o silêncio foi ainda maior.
3 «Maam kic mꞋkɔɗ Yaud, naɓo jꞋoojum maakŋ gɛgɛr kɛn Tars kɛn taa naaŋ Silisi ki. Gaŋ maam se, mꞋteep maakŋ gɛgɛr kɛn Jeruzalɛm ki ara ɔɔ gɔtn ara ɓo, gɔtn kɛn Gamaliɛl dooyumo ute ɗoobin̰a *Ko Taar kɛn Raa ɛɗo bubjege tu se. Taa naan̰ se ɓo, maam mꞋɔk taar *Raa se ɔɔn̰ɔ, aan gɔɔ gɛn naasen ɓɔrse utu iŋgki do ki se kici.
3 Então Paulo disse: “Sou judeu, nascido em Tarso, cidade da Cilícia. Fui criado aqui em Jerusalém e educado por Gamaliel. Como aluno dele, fui instruído rigorosamente em nossas leis e nos costumes judaicos. Tornei-me muito zeloso de honrar a Deus em tudo que fazia, como vocês são hoje.
4 Jee kɛn Ɗoobm Isa ki se, maam mꞋdabarɗeno bini aan gɔɔ mꞋaɗenoga tɔɔlɔ. Ɔɔ mɛndge ute gaabge se, maam mꞋɔl kꞋdɔɔkɗeno ute zin̰ziri ɔɔ mꞋɓaaɗo mꞋɔmbɗen daŋgay ki.
4 E fui ao encalço dos seguidores do Caminho, perseguindo alguns até a morte, prendendo homens e mulheres e lançando-os na prisão.
5 *Magal jee tɛɗn sɛrkɛ Raage tu ute magal taa ɓee Yaudge se kic ɓo, jeele nakŋ kɛn maam mꞋtɛɗo se. Naaɗe se ɓo, kɛn ɛɗumo maktub jim ki, taa mꞋɓaa kɛɗn Yaudge tun Damas ki. Ute naan̰ se ɓo, jee kɛn aalga kaal maakɗe do Isa *al‑Masi kɛn gɔtn naane se, mꞋaɗen ɓaa tɔkŋ dɔɔkŋ ute zin̰ziri ɔɔ mꞋanɗeno ɓaa Jeruzalɛm ki taa jꞋaɗen dabara.»
5 O sumo sacerdote e todo o conselho dos líderes do povo podem confirmar isso. Recebi deles cartas para nossos irmãos judeus em Damasco que me autorizavam a trazer os seguidores do Caminho de lá para Jerusalém, em cadeias, para serem castigados.
6 «Kɛn maam ɓaa ɓaa ɗoob ki jaay, kaaɗa aan gɔɔr ute katara se, naan̰ kɛn se, maam mꞋaanga gɔɔr ute Damas. Gaŋ gɔtn ese sum ɓo, mꞋnaar mꞋaak pooɗo iin̰o maakŋ raa ki raap lak lak ɓaaɗo deebum bat.
6 “Quando me aproximava de Damasco, por volta do meio-dia, de repente uma luz muito intensa brilhou ao meu redor.
7 Gɔtn se, maam mꞋaal mꞋooc naaŋ ki ɔɔ mꞋbooy mind deba daŋum ɔɔ: ‹Sɔl, Sɔl, naai Ꞌtap ɓo dabarum bin se, gɛn ɗi?›
7 Caí no chão e ouvi uma voz que me disse: ‘Saulo, Saulo, por que você me persegue?’.
8 Maam mꞋtɔnd mɛtin̰ mꞋɔɔ: ‹Mɛluma, naai tap ɓo naŋa?› Gaŋ mind debm ese se tɛrlum ɔɔ: ‹Maam ɓo Isan, kɔɗ Nazarɛtn kɛn naai Ꞌlee Ꞌdabarin̰ se.›
8 “‘Quem és tu, Senhor?’, perguntei. “E a voz respondeu: ‘Sou Jesus, o nazareno,
9 Gaŋ jeegen ɓaa ɓaa ute maam se, naaɗe aak pooɗn kɛn iin̰o maakŋ raa ki raap lak lak se sum, ey num mind debm kɛn taaɗ ute maam se, naaɗe booy te eyo.
9 Os que me acompanhavam viram a luz, mas não entenderam a voz daquele que falava comigo.
10 Gɔtn se, maam mꞋtaaɗin̰ mꞋɔɔ: ‹Mɛluma, maam tap ɓo mꞋtɛɗn rom mꞋɔɔ ɗi?› Ɔɔ Mɛljege tɛrlum ɔɔ: ‹Iin̰ Ꞌɓaa maakŋ gɛgɛr kɛn Damas ki ɔɔ gɔtn naane se ɓo, jꞋai ɓaa taaɗn nakgen paacn̰ kɛn Raa je ɔɔ naai an̰sin̰ tɛɗ se.›
10 “Então perguntei: ‘Que devo fazer, Senhor?’. “E o Senhor me disse: ‘Levante-se e entre em Damasco, onde lhe dirão tudo que você deve fazer’.
11 Gaŋ pooɗn kɛn iin̰o maakŋ raa ki raap lak lak jaay ɓaaɗo deebum se, tɛɗum maam mꞋɔŋ mꞋaak eyo. Taa naan̰ se ɓo, jeemgen kꞋɓaa tɛl se, ɔkum jim ki, jaay ɓo tɔɔɗ ɓaansum Damas ki.
11 “A luz intensa havia me deixado cego, e meus companheiros tiveram de levar-me pela mão a Damasco.
12 «Maakŋ gɛgɛr kɛn Damas ki se, ɔk gaaba kalaŋ ron̰ Ananias ɔɔ gaabm se, ɔk taar Raa se ɔɔn̰ɔ, ɔɔ Ko Taar kɛn Raa ɛɗo Musa ki, paac se, naan̰ tɛɗin̰ ute ɗoobin̰a. Gaabm se, Yaudgen iŋg gɔtn ese paac tɔɔmin̰a.
12 Vivia ali Ananias, um homem devoto, dedicado à lei e muito respeitado por todos os judeus da cidade.
13 Gɔtn se, naan̰ ɓaaɗo ɔŋuma ɔɔ ɗeekum ɔɔ: ‹Sɔl, gɛnaama, ɔn̰ kaami se Ꞌkɔɔɗn kaaka!› Ɔɔ gɔtn ese sum ɓo, kaamum naar ɔɔɗ aak gɔtin̰ ki ɔɔ Ananias se lɛ, maam mꞋaakin̰ tal tal.
13 Ele veio, colocou-se ao meu lado e disse: ‘Irmão Saulo, volte a enxergar’. E, naquele mesmo instante, pude vê-lo.
14 Tɛr naan̰ taaɗum ɔɔ: ‹Sɔl, naai se, Raa gɛn bubjege ɓo bɛɛr ɔɔɗio se kaaɗ kɛn jꞋooji te ey ɓɔrtɔ, taa naai Ꞌjeel nakŋ kɛn tɔɔlin̰ naan̰ ki ɔɔ Debm Daan ki se, naai utu an̰ kaakŋ ute kaami ɔɔ Ꞌbooy naan̰ ai taaɗn ute taarin̰ mala.
14 “Então ele disse: ‘O Deus de nossos antepassados escolheu você para conhecer a vontade dele e para ver o Justo e ouvi-lo falar.
15 Taa naan̰ se ɓo, do nakge tun naai aako ute kaami ɔɔ booyo ute bi se, naai Ꞌtaaɗin̰ jeege tu paac.
15 Você será testemunha dele, dizendo a todos o que viu e ouviu.
16 Num ɓɔrse tap ɓo, naai Ꞌbooy ɗi daala? Iin̰i, ɔn̰ jꞋai *batizi ɔɔ tɔnd mɛtn Isa se, taa ai tɔɔl *kusin̰ige se naatn.›»
16 O que está esperando? Levante-se e seja batizado! Fique limpo de seus pecados invocando o nome do Senhor’.
17 «Kɛn maam jaay mꞋɔk tɛrl mꞋɓaa Jeruzalɛm ki se, naan̰ kɛn se, ɓii kalaŋ maam mꞋɓaa daan bɔɔr *Ɓee Raa ki gɛn keem Raa se mꞋaak ne ɗim teeco naanum ki.
17 “Depois que voltei a Jerusalém, estava orando no templo e tive uma visão,
18 Gɔtn se, maam mꞋaak Mɛljege Isa ɔɔ naan̰ ɗeekum ɔɔ: ‹ꞋNaar Ꞌteec ɔn̰ Jeruzalɛm se naatn kɛskɛ, taa jee gɔtn ese lɛ, naaɗe kɔŋ took eyo do nakge tun naai aɗen taaɗn taa maam se.›
18 na qual o Senhor me dizia: ‘Depressa! Saia de Jerusalém, pois o povo daqui não aceitará seu testemunho a meu respeito’.
19 Gaŋ maam mꞋtɛrlin̰ mꞋɔɔ: ‹Mɛluma, kaaɗn kɛn maam mꞋlee mꞋtɔko jee aalga kaal maakɗe do naai ki maakŋ ɓeege tun Yaudge lee tus maak ki se, jaay mꞋɔl kꞋtɔndɗeno ɔɔ jꞋɔmbɗeno maakŋ daŋgay ki se, nakŋ se paac, naaɗe jeele.
19 “E eu respondi: ‘Senhor, sem dúvida eles sabem que em cada sinagoga eu prendia e açoitava aqueles que criam em ti.
20 Gɔtn kɛn naaɗe tɔɔlo debm saaɗn naai Etien se kic ɓo, maam mꞋutu ɔɔ nakŋ naaɗe tɛɗ se kic ɓo, maam mꞋtooko ute naaɗe. Naan̰ kɛn se, jee tɔɔlin̰ge se, maam ɓo mꞋdebm bɔɔbm kalɗege.›
20 E quando Estêvão, tua testemunha, foi morto, eu estava inteiramente de acordo. Fiquei ali e guardei os mantos que eles tiraram quando foram apedrejá-lo’.
21 Gaŋ Mɛljege ɗeekum ɔɔ: ‹Ute naan̰ se kic iin̰ Ꞌɓaa; maam se mꞋje mꞋai kɔli dɔkɔ maakŋ jeege tun Yaudge eyo.›»
21 “Mas o Senhor me disse: ‘Vá, pois eu o enviarei para longe, para os gentios’”.
22 Yaudge se iŋg booy taar Pɔl bini aan do taar kɛn jaay naan̰ ɗeek ɔɔ: «Mɛljege ɗeekum ɔɔ: ‹maam mꞋai kɔli gɔtn jeege tun Yaudge eyo›» ɔɔ do taar kɛn se, naaɗe ɗoob ɔɔy makɔn̰ ɔɔ: «Gaabm se, Ꞌtɔɔlin̰ki naatn! Debm bin se ɔn̰te kɔn̰in̰ki Ꞌkiŋg do naaŋ ki!»
22 A multidão ouviu Paulo até ele dizer essa palavra. Então começaram a gritar: “Fora com esse sujeito! Ele não merece viver!”.
23 Gɔtn se, naaɗe tɔɔy dɔɔk taara ɔɔ tɔɔɗn ute kal magalɗege jaay tɔndin̰ naaŋ ki ɔɔɗ kuɗu putur putur.
23 Gritavam, arrancavam seus mantos e jogavam poeira para o alto.
24 Ɔɔ kɛn bubm asgar Rɔmɛge jaay aak bin se, naan̰ ɔl ɔɔ kꞋjꞋɔk kꞋɓaano ute Pɔl se maakŋ *ɓee kɛn tɔɔgŋ kɛn asgarge lee toom maak ki, ɔɔ naan̰ je ɔɔ jꞋan̰ kɔndin̰ ute mɛɛjɛ taa bin se naan̰ Ꞌtaaɗn nakŋ kɛn naan̰ tɛɗ jaay ɓo ɔl jeege tɔɔɗ tɔɔyin̰ mɛtin̰ ki se.
24 O comandante trouxe Paulo para dentro e ordenou que ele fosse açoitado e interrogado a fim de descobrir por que a multidão tinha ficado tão furiosa.
25 Gɔtn se, naan̰ ɔl ɔɔ Pɔl se kꞋdɔɔkin̰a, gaŋ Pɔl taaɗ magal asgarge tun cɛɛn̰ ki ɔɔ: «Kɔɗ Rɔmɛ jaay jꞋaak te mɛtn taarin̰ ey sum ɓo, naase se ɔkki ɗoobm kɛn an̰ki tɔnd ute mɛɛjɛ ne?»
25 Quando amarravam Paulo para açoitá-lo, ele disse ao oficial que estava ali: “A lei permite açoitar um cidadão romano sem que ele tenha sido julgado?”.
26 Kɛn magal asgargen gɔtn ese jaay booy taar se, naan̰ ɓaa taaɗ bubm asgarge tu ɔɔ: «Kɛse naai Ꞌje tɛɗn ɗi bini, ɓɛrɛ, gaabm se lɛ, naan̰ kɔɗ Rɔmɛ.»
26 Ao ouvir isso, o oficial foi ao comandante e perguntou: “O que o senhor está fazendo? Este homem é cidadão romano!”.
27 Gɔtn se, bubm asgarge ɓaaɗo ɔŋ Pɔl ɔɔ tɔnd mɛtin̰ ɔɔ: «ꞋƊeekum tu, naai tap ɓo kɔɗ Rɔmɛ ɗeer ne?» Pɔl tɛrlin̰ ɔɔ: «Yɛɛ, maam mꞋkɔɗ Rɔmɛ.»
27 O comandante perguntou a Paulo: “Diga-me, você é cidadão romano?”. Ele respondeu: “Sim, eu sou”.
28 Bubm asgarge tɛrl Pɔl ki ɔɔ: «Kɛn ɔlum jaay mꞋtɛɗ kɔɗ Rɔmɛ se, maam mꞋɔgɗenga kɔgŋ gurs dɛn aak eyo.» Ɔɔ Pɔl tɛrlin̰ ɔɔ: «Gaŋ maam se, gɔtn jꞋoojum tap ɓo, mꞋkɔɗ Rɔmɛ.»
28 “Eu também”, disse o comandante. “E paguei caro por minha cidadania!” Paulo respondeu: “Mas eu sou cidadão de nascimento”.
29 Gɔtn se sum ɓo, jee kɛn ɓaan̰ ɓaa kɔkɔ jaay an̰ kɔnd se, naar ɔn̰in̰a. Ɔɔ kɛn bubm asgarge se jaay ɓaa jeel Pɔl kɔɗ Rɔmɛ sum se, naan̰ ɓeere ɓaa ɔkin̰a, taa naan̰ dɔɔkin̰ga dɔɔk ute zin̰ziri.
29 Quando os soldados que estavam prestes a interrogar Paulo ouviram que ele era cidadão romano, retiraram-se de imediato. Até mesmo o comandante ficou com medo ao saber que Paulo era cidadão romano, pois tinha mandado amarrá-lo.
30 Num bubm asgarge Ꞌje Ꞌjeel mɛtn taar kɛn Yaudge jaay ɔkŋ mind Pɔl se. Taa naan̰ se ɓo, mɛtbeen̰ki se, naan̰ ɔl kꞋdaŋo *magal jee tɛɗn sɛrkɛ Raage tu ute Yaudgen jee kaakŋ mɛtn taarge se paac. Gɔtn se, Pɔl se, naan̰ ɔl kꞋtuutn ute zin̰ziri ɔɔ ɔk ɓaansin̰ naanɗe ki.
30 No dia seguinte, o comandante ordenou que os principais sacerdotes se reunissem com o conselho dos líderes do povo. Queria descobrir exatamente qual era o problema, por isso soltou Paulo e mandou que o trouxessem diante deles.
Atalhos do teclado
- Capítulo anterior←
- Próximo capítulo→
- Versículo anteriork
- Próximo versículoj
- Limpar seleçãoEsc
- Esta ajuda?
Estude este capítulo no WhatsApp
Peça à IA da Bíblia Fala para explicar Atos 22, comparar traduções ou montar um estudo — tudo direto pelo WhatsApp.