Atos 22
Kitapm kɛn Raa dɔɔko kiji ute jeege (KYQ) vs NTLH
1 Pɔl taaɗɗen ɔɔ: «Bubumge ute gɛnaamge, Ꞌbooyki ɓɔrse maam mꞋje mꞋasen taaɗn mɛtn taaruma.»
1 — Meus senhores, irmãos e pais, escutem o que eu vou dizer a vocês em minha defesa!
2 Kɛn naaɗe jaay booy Pɔl taaɗɗen ute taar naaŋ naaɗe Yaudge se, gɔtn se naaɗe tɛr do dil cir daala. Naan̰ kɛn se, naan̰ taaɗɗen ɔɔ:
2 Quando o ouviram falar em hebraico , eles ficaram mais quietos ainda. Então Paulo disse:
3 «Maam kic mꞋkɔɗ Yaud, naɓo jꞋoojum maakŋ gɛgɛr kɛn Tars kɛn taa naaŋ Silisi ki. Gaŋ maam se, mꞋteep maakŋ gɛgɛr kɛn Jeruzalɛm ki ara ɔɔ gɔtn ara ɓo, gɔtn kɛn Gamaliɛl dooyumo ute ɗoobin̰a *Ko Taar kɛn Raa ɛɗo bubjege tu se. Taa naan̰ se ɓo, maam mꞋɔk taar *Raa se ɔɔn̰ɔ, aan gɔɔ gɛn naasen ɓɔrse utu iŋgki do ki se kici.
3 — Eu sou judeu, nascido em Tarso, na região da Cilícia, mas fui criado aqui em Jerusalém como aluno de Gamaliel. Fui educado muito rigorosamente dentro da lei dos nossos antepassados. Eu era muito dedicado a Deus, como todos vocês aqui também são.
4 Jee kɛn Ɗoobm Isa ki se, maam mꞋdabarɗeno bini aan gɔɔ mꞋaɗenoga tɔɔlɔ. Ɔɔ mɛndge ute gaabge se, maam mꞋɔl kꞋdɔɔkɗeno ute zin̰ziri ɔɔ mꞋɓaaɗo mꞋɔmbɗen daŋgay ki.
4 Persegui os que seguiam este Caminho e fiz com que alguns fossem condenados à morte. Prendi homens e mulheres e os joguei na cadeia.
5 *Magal jee tɛɗn sɛrkɛ Raage tu ute magal taa ɓee Yaudge se kic ɓo, jeele nakŋ kɛn maam mꞋtɛɗo se. Naaɗe se ɓo, kɛn ɛɗumo maktub jim ki, taa mꞋɓaa kɛɗn Yaudge tun Damas ki. Ute naan̰ se ɓo, jee kɛn aalga kaal maakɗe do Isa *al‑Masi kɛn gɔtn naane se, mꞋaɗen ɓaa tɔkŋ dɔɔkŋ ute zin̰ziri ɔɔ mꞋanɗeno ɓaa Jeruzalɛm ki taa jꞋaɗen dabara.»
5 O Grande Sacerdote e todo o Conselho Superior podem provar que estou dizendo a verdade, pois eu recebi cartas deles, escritas para os irmãos judeus que moram em Damasco. E fui até lá para prender os seguidores deste Caminho e trazê-los presos com correntes a Jerusalém, a fim de serem castigados.
6 «Kɛn maam ɓaa ɓaa ɗoob ki jaay, kaaɗa aan gɔɔr ute katara se, naan̰ kɛn se, maam mꞋaanga gɔɔr ute Damas. Gaŋ gɔtn ese sum ɓo, mꞋnaar mꞋaak pooɗo iin̰o maakŋ raa ki raap lak lak ɓaaɗo deebum bat.
6 E Paulo continuou: — Eu estava viajando, já perto de Damasco, e era mais ou menos meio-dia. De repente, uma forte luz que vinha do céu brilhou em volta de mim.
7 Gɔtn se, maam mꞋaal mꞋooc naaŋ ki ɔɔ mꞋbooy mind deba daŋum ɔɔ: ‹Sɔl, Sɔl, naai Ꞌtap ɓo dabarum bin se, gɛn ɗi?›
7 Eu caí no chão e ouvi uma voz que me dizia: “Saulo, Saulo, por que você me persegue?”
8 Maam mꞋtɔnd mɛtin̰ mꞋɔɔ: ‹Mɛluma, naai tap ɓo naŋa?› Gaŋ mind debm ese se tɛrlum ɔɔ: ‹Maam ɓo Isan, kɔɗ Nazarɛtn kɛn naai Ꞌlee Ꞌdabarin̰ se.›
8 — Então eu perguntei: “Quem é o senhor?”
9 Gaŋ jeegen ɓaa ɓaa ute maam se, naaɗe aak pooɗn kɛn iin̰o maakŋ raa ki raap lak lak se sum, ey num mind debm kɛn taaɗ ute maam se, naaɗe booy te eyo.
9 — Os homens que viajavam comigo viram a luz, porém não ouviram a voz de quem falava comigo.
10 Gɔtn se, maam mꞋtaaɗin̰ mꞋɔɔ: ‹Mɛluma, maam tap ɓo mꞋtɛɗn rom mꞋɔɔ ɗi?› Ɔɔ Mɛljege tɛrlum ɔɔ: ‹Iin̰ Ꞌɓaa maakŋ gɛgɛr kɛn Damas ki ɔɔ gɔtn naane se ɓo, jꞋai ɓaa taaɗn nakgen paacn̰ kɛn Raa je ɔɔ naai an̰sin̰ tɛɗ se.›
10 Eu perguntei: “Senhor, o que devo fazer?” — E o Senhor respondeu:
11 Gaŋ pooɗn kɛn iin̰o maakŋ raa ki raap lak lak jaay ɓaaɗo deebum se, tɛɗum maam mꞋɔŋ mꞋaak eyo. Taa naan̰ se ɓo, jeemgen kꞋɓaa tɛl se, ɔkum jim ki, jaay ɓo tɔɔɗ ɓaansum Damas ki.
11 — Aquela luz brilhante tinha me deixado cego. Por isso os meus companheiros me pegaram pela mão e me levaram até Damasco.
12 «Maakŋ gɛgɛr kɛn Damas ki se, ɔk gaaba kalaŋ ron̰ Ananias ɔɔ gaabm se, ɔk taar Raa se ɔɔn̰ɔ, ɔɔ Ko Taar kɛn Raa ɛɗo Musa ki, paac se, naan̰ tɛɗin̰ ute ɗoobin̰a. Gaabm se, Yaudgen iŋg gɔtn ese paac tɔɔmin̰a.
12 Havia ali um homem chamado Ananias. Ele era religioso, obedecia à nossa Lei , e todos os judeus que moravam em Damasco o respeitavam.
13 Gɔtn se, naan̰ ɓaaɗo ɔŋuma ɔɔ ɗeekum ɔɔ: ‹Sɔl, gɛnaama, ɔn̰ kaami se Ꞌkɔɔɗn kaaka!› Ɔɔ gɔtn ese sum ɓo, kaamum naar ɔɔɗ aak gɔtin̰ ki ɔɔ Ananias se lɛ, maam mꞋaakin̰ tal tal.
13 Esse homem veio me procurar, chegou perto de mim e disse: “Irmão Saulo, veja de novo!” — No mesmo instante comecei a ver de novo e olhei para ele.
14 Tɛr naan̰ taaɗum ɔɔ: ‹Sɔl, naai se, Raa gɛn bubjege ɓo bɛɛr ɔɔɗio se kaaɗ kɛn jꞋooji te ey ɓɔrtɔ, taa naai Ꞌjeel nakŋ kɛn tɔɔlin̰ naan̰ ki ɔɔ Debm Daan ki se, naai utu an̰ kaakŋ ute kaami ɔɔ Ꞌbooy naan̰ ai taaɗn ute taarin̰ mala.
14 Então ele disse: “Saulo, o Deus dos nossos antepassados escolheu você para conhecer a vontade dele, para ver o seu Bom Servo e para ouvir o Servo falar com você pessoalmente.
15 Taa naan̰ se ɓo, do nakge tun naai aako ute kaami ɔɔ booyo ute bi se, naai Ꞌtaaɗin̰ jeege tu paac.
15 Pois você será testemunha dele para dizer a todos aquilo que você tem visto e ouvido.
16 Num ɓɔrse tap ɓo, naai Ꞌbooy ɗi daala? Iin̰i, ɔn̰ jꞋai *batizi ɔɔ tɔnd mɛtn Isa se, taa ai tɔɔl *kusin̰ige se naatn.›»
16 E agora não espere mais. Levante-se, peça a ajuda do Senhor e seja batizado, e os seus pecados serão perdoados.”
17 «Kɛn maam jaay mꞋɔk tɛrl mꞋɓaa Jeruzalɛm ki se, naan̰ kɛn se, ɓii kalaŋ maam mꞋɓaa daan bɔɔr *Ɓee Raa ki gɛn keem Raa se mꞋaak ne ɗim teeco naanum ki.
17 E Paulo terminou, dizendo: — Então eu voltei para Jerusalém. Quando estava orando no Templo, tive uma visão.
18 Gɔtn se, maam mꞋaak Mɛljege Isa ɔɔ naan̰ ɗeekum ɔɔ: ‹ꞋNaar Ꞌteec ɔn̰ Jeruzalɛm se naatn kɛskɛ, taa jee gɔtn ese lɛ, naaɗe kɔŋ took eyo do nakge tun naai aɗen taaɗn taa maam se.›
18 Vi o Senhor, e ele me disse: “Saia depressa de Jerusalém porque as pessoas daqui não aceitarão o que você vai dizer a meu respeito.”
19 Gaŋ maam mꞋtɛrlin̰ mꞋɔɔ: ‹Mɛluma, kaaɗn kɛn maam mꞋlee mꞋtɔko jee aalga kaal maakɗe do naai ki maakŋ ɓeege tun Yaudge lee tus maak ki se, jaay mꞋɔl kꞋtɔndɗeno ɔɔ jꞋɔmbɗeno maakŋ daŋgay ki se, nakŋ se paac, naaɗe jeele.
19 — Eu respondi: “Senhor, eles sabem muito bem que eu ia às sinagogas , e prendia os que criam em ti, e batia neles.
20 Gɔtn kɛn naaɗe tɔɔlo debm saaɗn naai Etien se kic ɓo, maam mꞋutu ɔɔ nakŋ naaɗe tɛɗ se kic ɓo, maam mꞋtooko ute naaɗe. Naan̰ kɛn se, jee tɔɔlin̰ge se, maam ɓo mꞋdebm bɔɔbm kalɗege.›
20 Quando estavam matando Estêvão, que falava a respeito de ti, ó Senhor, eu estava ali, concordando com aquele crime. E até tomei conta das capas dos assassinos dele.”
21 Gaŋ Mɛljege ɗeekum ɔɔ: ‹Ute naan̰ se kic iin̰ Ꞌɓaa; maam se mꞋje mꞋai kɔli dɔkɔ maakŋ jeege tun Yaudge eyo.›»
21 — Aí o Senhor disse: “Vá, pois eu vou enviá-lo para bem longe; vou enviá-lo aos não judeus.”
22 Yaudge se iŋg booy taar Pɔl bini aan do taar kɛn jaay naan̰ ɗeek ɔɔ: «Mɛljege ɗeekum ɔɔ: ‹maam mꞋai kɔli gɔtn jeege tun Yaudge eyo›» ɔɔ do taar kɛn se, naaɗe ɗoob ɔɔy makɔn̰ ɔɔ: «Gaabm se, Ꞌtɔɔlin̰ki naatn! Debm bin se ɔn̰te kɔn̰in̰ki Ꞌkiŋg do naaŋ ki!»
22 A multidão ficou ouvindo Paulo até que ele disse isso, mas aí eles começaram a gritar com toda a força: — Matem esse homem! — Ele não merece viver!
23 Gɔtn se, naaɗe tɔɔy dɔɔk taara ɔɔ tɔɔɗn ute kal magalɗege jaay tɔndin̰ naaŋ ki ɔɔɗ kuɗu putur putur.
23 Eles gritavam, sacudiam as capas no ar e jogavam poeira para cima.
24 Ɔɔ kɛn bubm asgar Rɔmɛge jaay aak bin se, naan̰ ɔl ɔɔ kꞋjꞋɔk kꞋɓaano ute Pɔl se maakŋ *ɓee kɛn tɔɔgŋ kɛn asgarge lee toom maak ki, ɔɔ naan̰ je ɔɔ jꞋan̰ kɔndin̰ ute mɛɛjɛ taa bin se naan̰ Ꞌtaaɗn nakŋ kɛn naan̰ tɛɗ jaay ɓo ɔl jeege tɔɔɗ tɔɔyin̰ mɛtin̰ ki se.
24 Então o comandante mandou que os seus soldados levassem Paulo para dentro da fortaleza. Mandou também que o chicoteassem para que ele contasse por que a multidão estava gritando contra ele.
25 Gɔtn se, naan̰ ɔl ɔɔ Pɔl se kꞋdɔɔkin̰a, gaŋ Pɔl taaɗ magal asgarge tun cɛɛn̰ ki ɔɔ: «Kɔɗ Rɔmɛ jaay jꞋaak te mɛtn taarin̰ ey sum ɓo, naase se ɔkki ɗoobm kɛn an̰ki tɔnd ute mɛɛjɛ ne?»
25 Porém, quando o estavam amarrando para chicoteá-lo, Paulo perguntou ao oficial romano que estava perto dele: — Será que vocês têm o direito de chicotear um cidadão romano, especialmente um que não foi condenado por nenhum crime?
26 Kɛn magal asgargen gɔtn ese jaay booy taar se, naan̰ ɓaa taaɗ bubm asgarge tu ɔɔ: «Kɛse naai Ꞌje tɛɗn ɗi bini, ɓɛrɛ, gaabm se lɛ, naan̰ kɔɗ Rɔmɛ.»
26 Quando o oficial ouviu isso, foi falar com o comandante e disse: — O que é que o senhor vai fazer? Aquele homem é cidadão romano!
27 Gɔtn se, bubm asgarge ɓaaɗo ɔŋ Pɔl ɔɔ tɔnd mɛtin̰ ɔɔ: «ꞋƊeekum tu, naai tap ɓo kɔɗ Rɔmɛ ɗeer ne?» Pɔl tɛrlin̰ ɔɔ: «Yɛɛ, maam mꞋkɔɗ Rɔmɛ.»
27 Então o comandante foi falar com Paulo e perguntou: — Me diga uma coisa: você é mesmo cidadão romano? — Sou! — respondeu Paulo.
28 Bubm asgarge tɛrl Pɔl ki ɔɔ: «Kɛn ɔlum jaay mꞋtɛɗ kɔɗ Rɔmɛ se, maam mꞋɔgɗenga kɔgŋ gurs dɛn aak eyo.» Ɔɔ Pɔl tɛrlin̰ ɔɔ: «Gaŋ maam se, gɔtn jꞋoojum tap ɓo, mꞋkɔɗ Rɔmɛ.»
28 Aí o comandante disse: — Eu também sou, e isso me custou muito dinheiro. Paulo respondeu: — Pois eu sou cidadão romano de nascimento.
29 Gɔtn se sum ɓo, jee kɛn ɓaan̰ ɓaa kɔkɔ jaay an̰ kɔnd se, naar ɔn̰in̰a. Ɔɔ kɛn bubm asgarge se jaay ɓaa jeel Pɔl kɔɗ Rɔmɛ sum se, naan̰ ɓeere ɓaa ɔkin̰a, taa naan̰ dɔɔkin̰ga dɔɔk ute zin̰ziri.
29 Imediatamente os homens que iam chicoteá-lo recuaram. E o próprio comandante ficou com medo ao saber que Paulo era cidadão romano e ele tinha mandado amarrá-lo.
30 Num bubm asgarge Ꞌje Ꞌjeel mɛtn taar kɛn Yaudge jaay ɔkŋ mind Pɔl se. Taa naan̰ se ɓo, mɛtbeen̰ki se, naan̰ ɔl kꞋdaŋo *magal jee tɛɗn sɛrkɛ Raage tu ute Yaudgen jee kaakŋ mɛtn taarge se paac. Gɔtn se, Pɔl se, naan̰ ɔl kꞋtuutn ute zin̰ziri ɔɔ ɔk ɓaansin̰ naanɗe ki.
30 O comandante queria saber com certeza por que os judeus estavam acusando Paulo. Então, no dia seguinte, mandou que tirassem as correntes que o prendiam e ordenou que os chefes dos sacerdotes e todo o Conselho Superior se reunissem. Depois mandou que trouxessem Paulo e o colocassem em frente deles.
Atalhos do teclado
- Capítulo anterior←
- Próximo capítulo→
- Versículo anteriork
- Próximo versículoj
- Limpar seleçãoEsc
- Esta ajuda?
Estude este capítulo no WhatsApp
Peça à IA da Bíblia Fala para explicar Atos 22, comparar traduções ou montar um estudo — tudo direto pelo WhatsApp.