1 En Psalmvisa Davids.
2 Gud, det är mitt rätta allvar, jag vill sjunga. och lofva; min ära också.
3 Vaka upp, psaltare och harpa, jag vill bittida uppe vara.
4 Jag vill tacka dig, Herre, ibland folken; jag vill lofsjunga dig ibland menniskorna;
5 Ty din nåd räcker så vidt som himmelen är; och din sanning så vidt som skyarna gå.
6 Upphöj dig, Gud, öfver himmelen, och din äro öfver all land;
7 På det dine älskelige vänner måga förlossade varda; hjelp med dina högra hand, och bönhör mig.
8 Gud talar i sinom helgedom, dess gläder jag mig; och vill skifta Sichem, och afmäta den dalen Succoth.
9 Gilead är min, Manasse är ock min, och Ephraim är mins hufvuds magt. Juda är min Förste.
10 Moab är mitt tvättekar; jag vill sträcka mina skor öfver Edom; öfver de Philisteer vill jag fröjdas.
11 Ho vill föra mig uti en fast stad? Ho vill leda mig intill Edom?
12 Skall icke du göra det, Gud, som oss förkastat hafver, och drager icke ut, Gud, med vårom här?
13 Skaffa oss bistånd i nödene; ty menniskos hjelp är fåfängelig. I Gudi vilje vi bevisa manlig verk; han skall underträda våra fiendar.