Lucas 20

Kitapm kɛn Raa dɔɔko kiji ute jeege (KYQ) vs NAA

Sair da comparação
NAA Nova Almeida Atualizada 2017
1 Ɓii kalaŋ kɛn Isa dooy dooy jeege daan bɔɔr *Ɓee Raa ki, ɔɔ taaɗɗen taaɗn Labar Jiga se, gɔtn se, *magal jee tɛɗn sɛrkɛ Raage tu, jee jeel taaɗn tɔɔkŋ mɛtn Ko Taar Raage ute magal taa ɓee Yaudge se, ɓaaɗo ɔŋin̰a,
1 Aconteceu que, num daqueles dias, estando Jesus a ensinar o povo no templo e a evangelizar, chegaram os principais sacerdotes e os escribas, juntamente com os anciãos,
2 ɔɔ tɔnd mɛtin̰a ɔɔ: «ꞋTaaɗjen tu, naai tap ɓo tɔɔgi se ɔŋin̰o gay jaay ɔli Ꞌtɛɗ nakgen bin se? Ey lɛ, kɛn ɛɗi tɔɔgɔ jaay ɔɔ Ꞌtɛɗn naan̰ se, tap ɓo naŋa?»
2 e lhe perguntaram: — Diga-nos com que autoridade você faz estas coisas? Ou quem lhe deu esta autoridade?
3 Isa tɛrlɗen ɔɔ: «Maam kic mꞋɔk taara kalaŋ, mꞋje tɔnd mɛtse. ꞋTaaɗumki tu:
3 Jesus respondeu:
4 kɛn ɔlo Jan‑Batist jaay *batiz jeege se, *Raa, lɔɓu jikilimge?»
4 O batismo de João era do céu ou dos homens?
5 Gɔtn se, naaɗe baag saapa ɔɔ taaɗ te naapa ɔɔ: «Naan̰ se, jꞋan̰ki tɛrl jꞋɔɔki ɗio? Kɛn kꞋtaaɗkiga jꞋɔɔki: ‹Raa› lɛ, naan̰ ajeki ɗeekŋ ɔɔ: ‹Gɛn ɗi jaay Ꞌbaate Ꞌkuunki taar Jan se?›
5 Então discutiram entre si: — Se dissermos: “Do céu”, ele dirá: “Por que não acreditaram nele?”
6 Num kɛn kꞋtaaɗkiga jꞋɔɔki: ‹Jikilimge ɓo ɔlin̰o› lɛ, jee dɛnge se ajeki tund tɔɔl ute koa, taa jeege se lɛ paac jeel maakɗe ki Jan‑Batist se, naan̰ debm taaɗ taar teeco taar Raa ki.»
6 Mas, se dissermos: “Dos homens”, o povo todo nos apedrejará, porque está convicto de que João era profeta.
7 Gɔtn se, naaɗe tɛrlin̰ ɔɔ: «Gɔtn naan̰ ɓaano se, naaje kꞋjeel eyo.»
7 Por fim, responderam que não sabiam de onde era.
8 Isa tɛrlɗen ɔɔ: «Maam kic num, mꞋasen kɔŋ taaɗn debm kɛn ɛɗum tɔɔgɔ gɛn tɛɗn nakgen se eyo.»
8 E Jesus lhes disse:
9 Gɔtn se, Isa baag taaɗn jeege tu ute kaal naagŋ taara ɔɔ: «Gaaba kalaŋ tɛɗ jinɛn bin̰, ɔn̰in̰ kaam ji jeege ɔɔ taaɗɗen ɔɔ: kɛn jinɛnɛ se jaay oojga num naase kic aki kɔŋ bɛɗse. Ɔɔ naan̰ iin̰ ɓaa mɛrtɛ se gɛn tɛrl kɛskɛ eyo.
9 A seguir, Jesus passou a contar ao povo esta parábola:
10 Kɛn kaaɗn kugŋ koojn̰ bin̰ jaay aan se, naan̰ ɔlo debm tɛɗn naabin̰ gɔtn jeege tun lee tɛɗin̰ naaba maakŋ jinɛnin̰ ki se, taa an̰o Ꞌkɔkŋ bɛɗin̰a. Num gaŋ jee se ɔk tɔnd dɛrɛŋ debm kɛn naan̰ ɔlin̰o naaba se ɔɔ ɔn̰in̰ ɓaa jin̰ sik.
10 No devido tempo, mandou um servo aos lavradores para que lhe dessem do fruto da vinha. Mas os lavradores, depois de espancá-lo, o despacharam de mãos vazias.
11 Kɛn mɛl jinɛnɛ jaay aakin̰ naan̰ ɓaaɗo jin̰ sik se, naan̰ ɔl debm tɛɗn naabm kuuy daala. Naan̰ kic kɛn ɓaa aan se, naaɗe naajin̰a ɔɔ tɔnd dɛrɛŋin̰a tuurin̰ ɓaa jin̰ sik.
11 Em vista disso, enviou-lhes outro servo, mas também a este espancaram e, depois de insultá-lo, despacharam de mãos vazias.
12 Tɛr naan̰ ɔl debm tɛɗn naabm kuuy gɛn k‑mɔtɔge. Naan̰ se, naaɗe tɔnd awarin̰a ɔɔ tuurin̰ naatn.
12 Mandou ainda um terceiro; também a este, depois de feri-lo, expulsaram.
13 «Gɔtn se, mɛl jinɛnɛ se baag taaɗ ute maakin̰ ɔɔ: ‹Kɛse tap ɓo mꞋan̰ tɛɗn mꞋɔɔ ɗi? Ɓɔrse maam mꞋaɗen kɔl goon maak‑jema; bin sum ɓo sɔm naaɗe Ꞌtookŋ kuun taarin̰a.›
13 Então o dono da vinha disse: “Que farei? Enviarei o meu filho amado; talvez o respeitem.”
14 Num kɛn goon maak‑jen̰ jaay ɓaa ɔŋɗe se, ɔɔ jee tɛɗn naabge maakŋ jinɛnɛ ki jaay aakin̰ se, naaɗe baag taaɗn ute naapa ɔɔ: ‹Naan̰ se ɓo, kɛn bubin̰ ooyga num utu Ꞌtɛɗ mɛl jinɛnɛ se; iin̰ki kꞋtɔɔlin̰ki ɔɔ jinɛnɛ se, ajeki kɔɔpm naajege tu!›
14 — Mas, quando os lavradores viram o filho, começaram a discutir entre si: “Este é o herdeiro; vamos matá-lo, para que a herança seja nossa.”
15 Bin se, naaɗe ɔk teecn̰sin̰ naatn maakŋ jinɛnɛ ki se ɔɔ ɓaa tɔnd tɔɔlin̰a.»
15 E, lançando-o fora da vinha, o mataram.
16 Kɛn naan̰ jaay ɓaaɗoga se, jee se naan̰ aɗen tɔɔl naatn, ɔɔ jinɛnin̰ se lɛ naan̰ an̰ kɛɗin̰ kaam ji jeege tun kuuy.» Kɛn jeege jaay booy taar kɛn Isa taaɗɗen bin se, naaɗe ɗeek ɔɔ: «Nakgen bin se, ɔn̰te Ꞌkaana!»
16 Virá, exterminará aqueles lavradores e entregará a vinha a outros. Ao ouvir isto, disseram: — Que tal não aconteça!
17 Gɔtn se, Isa aakɗe daan kaamɗe ki tɛn̰ɛn̰ ɔɔ ɗeekɗen ɔɔ: «Taar kɛn Raa taaɗn maakŋ Kitap ki gɔtn ese, je ɗeekŋ ɔɔ ɗi kɛn ɔɔ:
17 Mas Jesus, com o olhar fixo neles, disse:
18 Ɔɔ debm jaay oocga do ko kɛn jee kiin̰ ɓeege baatin̰ se lɛ, Ꞌtɛrɛcɛ,
18 Todo o que cair sobre esta pedra ficará em pedaços; e aquele sobre quem ela cair ficará reduzido a pó.
19 Gɔtn ese sum ɓo, jee jeel taaɗn tɔɔkŋ mɛtn Ko Taar Raage ute *magal jee tɛɗn sɛrkɛ Raage tu jaay booy taar se, naaɗe naar je an̰ kɔkɔ, naɓo naaɗe ɓeer jeege tu. Ey num, kaal naagŋ taar kɛn Isa taaɗ se, naaɗe jeelga, kɛse naan̰ taaɗ ute naaɗe.
19 Naquela mesma hora, os escribas e os principais sacerdotes procuravam prender Jesus, porque entenderam que ele havia contado essa parábola contra eles; mas temiam o povo.
20 Naan̰ kɛn se, jee jeel taaɗn tɔɔkŋ mɛtn Ko Taar Raage ute *magal jee tɛɗn sɛrkɛ Raage tu se baagin̰ tɔnd baala; naaɗe ɔlin̰ jeege gɔtin̰ ki ɔɔ jee se aal raay aan gɔɔ naaɗe jee tɛɗn nakgen ute ɗoobin̰a. Naaɗe je kɛn Isa jaay taaɗ tujn̰ga num, naaɗe an̰ kɔkŋ kɔlin̰ kaam ji magal taa naaŋ gɔtn ese.
20 Eles passaram a vigiar Jesus. Enviaram espiões que se fingiam de justos para ver se o apanhavam em alguma palavra, a fim de entregá-lo à jurisdição e à autoridade do governador.
21 Naaɗe ɓaaɗo taaɗin̰ ɔɔ: «Debm dooy jeege, naaje kꞋjeeli naai se Ꞌtaaɗ taara ɔɔ Ꞌdooy jeege ute ɗoobin̰a, ɔɔ naai lɛ Ꞌtaaɗ Ꞌbɛɛr nam ki eyo; ɗoobm Raa se naai Ꞌdooyin̰ jeege tu ute kɛn mɛt ki.
21 Então lhe perguntaram: — Mestre, sabemos que o senhor fala e ensina corretamente e não se deixa levar pela aparência das pessoas, mas ensina o caminho de Deus segundo a verdade.
22 Ɓɔrse, Ꞌtaaɗjen tu: do *Ko Taar naajege tu se, Sezar se jꞋan̰ kɔgŋ miiri, lɔɓu jꞋan̰ kɔg ey lɛ?»
22 É lícito pagar imposto a César ou não?
23 Gaŋ Isa jeel raayɗe se, ɗeekɗen ɔɔ:
23 Mas Jesus, percebendo a artimanha deles, respondeu:
24 «Uun Ꞌɓaankiro te tamma kalaŋ, mꞋan̰ kaak tu.» Naaɗe uun ɓaano ute tamma se Isa ki ɔɔ naan̰ tɔnd mɛtɗe ɔɔ: «Kaam‑nirl doa te ro kɛn kꞋraaŋin̰ maak ki se tap ɓo gɛn naŋa?» Naaɗe tɛrlin̰ ɔɔ: «Gɛn Gaar Sezar.»
24 — Mostrem-me um denário. De quem é a figura e a inscrição? Eles responderam: — De César. Então Jesus lhes disse:
25 Gɔtn se naan̰ tɛrlɗen ɔɔ: «Kɛn bin num, nakŋ gɛn Gaar Sezar se, ɛɗin̰ki nakin̰a, ɔɔ gɛn Raa lɛ, ɛɗin̰ki nakin̰ kici.»
25 — Pois deem a César o que é de César e a Deus o que é de Deus.
26 Ute taar kɛn Isa jaay taaɗɗen naan jeege tu se, naaɗe ɔŋin̰ naan̰ taaɗ tujin̰ te eyo. Num taar kɛn naan̰ tɛrlɗesin̰ se, ɔkɗen taaɗ eyo ɔɔ gɔtn se ɔlɗe naaɗe do ɗɛk.
26 Não puderam apanhá-lo em palavra alguma diante do povo; e, admirados da sua resposta, calaram-se.
27 Gɔtn se jeegen kꞋdaŋɗe *Sadusege se, kandum bini, ɓaaɗo ɔŋ Isa. Ɔɔ naaɗe se ɓo kɛn naaj ɔɔ jeegen ooyga kooy se, aɗe kɔŋ dur daan yoge tu ey sum. Taa naan̰ se ɓo, naaɗe tɔnd mɛtn Isa ɔɔ:
27 Chegando alguns dos saduceus, que dizem não haver ressurreição,
28 «Debm dooy jeege, *Musa raaŋjeno maakŋ Kitap ki ɔɔ: kɛn deba ɔk mɛnda jaay ooy ɔn̰ te goon ey se, bɛɛki num, gɛnaan̰ se Ꞌkɔkŋ mɛndin̰a taa koojn̰ mɛtjili gɛnaan̰ kɛn ooy se.
28 perguntaram a Jesus: — Mestre, Moisés nos deixou escrito que, se um homem casado morrer sem deixar filhos, o irmão desse homem deve casar com a viúva e gerar descendentes para o falecido.
29 ꞋƁooyo, gɛnaage cili, kon̰ɗe kalaŋ. Debm deet deet se ɔk mɛnda, naɓo ooy ooj te goon eyo.
29 Ora, havia sete irmãos: o primeiro casou e morreu sem filhos;
30 Debm k‑dige se kic ɓaaɗo ɔk mɛnd se.
30 o segundo
31 Ɔɔ debm gɛn k‑mɔtɔge tu se kic ɓo ɓaaɗo ɔk mɛnd se, bini ɔl naaɗen cili se tɔkŋ naamga mɛnd se paac. Naɓo maakɗe ki se, deb kalaŋ tap ɓo ooj te goon eyo.
31 e o terceiro também casaram com a viúva, e assim foi com os sete. Todos morreram sem deixar filhos.
32 Ɔɔ kaam mɔɔtn se, mɛnda se kic ɓaaɗo ooyo.
32 Por fim, morreu também a mulher.
33 Bin se, ɓii kɛn jaay jeegen ooyga kooy aɗe dur daan yoge tu se, mɛnd se tap ɓo Ꞌtɛɗn mɛnd naŋa? Taa naaɗen cili se lɛ, tɔk naamin̰ga paac.»
33 Portanto, na ressurreição, de qual deles a mulher será esposa? Porque os sete casaram com ela.
34 Gaŋ Isa tɛrlɗen ɔɔ: «ꞋBooyki: jee do naaŋ ki ara se, gaabge ute mɛndge se lee tɔkŋ naapa.
34 Jesus respondeu:
35 Num ɓii kɛn Raa dur jeegen ooyga kooy daan yoge tu se jee kɛn naan̰ bɛɛr tɔɔɗɗenga tɔɔɗn kɛn ɓaa tiŋg maakŋ duni kɛn kuuy se, naaɗe se Ꞌkɔŋ tɔkŋ naap ey sum.
35 mas os que são considerados dignos de alcançar a era vindoura e a ressurreição dentre os mortos não casam, nem se dão em casamento.
36 Anum mɔɔtn naaɗe Ꞌkɔŋ kooy eyo, taa naaɗe se Ꞌtec aan gɔɔ *kɔɗn Raage. Ɔɔ naaɗe se Ꞌtɛɗga gaan Raage taa naaɗe duroga daan yoge tu se.
36 Pois não podem mais morrer, porque são iguais aos anjos e são filhos de Deus, sendo filhos da ressurreição.
37 Ɔɔ mɛtn taar jeegen utu Ꞌdur daan yoge tu se, Musa mala, taaɗin̰ga taaɗ do dɔkin̰a, kaaɗ kɛn naan̰ aako pooɗo ɔk kɔk maakŋ ji kaag ki. Naan̰ kɛn se ɓo, Musa daŋ Mɛljege Raa ɔɔ Raa gɛn *Abraam, Raa gɛn Isaka ɔɔ Raa gɛn *Yakub.
37 E que os mortos ressuscitam, Moisés o indicou no trecho referente à sarça, quando afirma que o Senhor é o Deus de Abraão, o Deus de Isaque e o Deus de Jacó.
38 Raa se, naan̰ Raa jeegen ooyga kooy eyo, num naan̰ se, Raa jee zɛɛrɛ; gɔtn naan̰ ki se, jeege paac utu iŋg zɛɛrɛ.»
38 Ora, Deus não é Deus de mortos, e sim de vivos; porque para ele todos vivem.
39 Gɔtn ese, jee jeel taaɗn tɔɔkŋ mɛtn Ko Taar Raage kandum, ɗeekin̰ ɔɔ: «Debm dooy jeege, taari se, naai taaɗin̰ga jig aak eyo.»
39 Então alguns dos escribas disseram: — Boa resposta, Mestre!
40 Taa naan̰ se, gɛn tɔnd mɛtin̰ do taarge tun kuuy se, mɔɔtn nam tɔnd te mɛtin̰ ey sum.
40 E não ousaram mais fazer perguntas a Jesus.
41 Tɛr Isa tɔnd mɛtɗe ɔɔ: «ꞋTɛɗ ɔɔ ɗi jaay naase Ꞌtaaɗki ɔɔki al‑Masi, naan̰ Goon Daud se?
41 Mas Jesus lhes perguntou:
42 Taa Daud mala, taaɗ maakŋ Kitapm Kaa Keem Raa ki ɗeek ɔɔ:
42 Pois o próprio Davi afirma no Livro dos Salmos:
43 bini jee taamooyige se mꞋaɗen tɛɗn naai utu Ꞌkiŋg doɗe ki.
43 até que eu ponha
44 «Kɛn Daud jaay ɓo daŋin̰ Mɛlum se, anum tɛɗ ɔɔ ɗi jaay Mɛlin̰ Ꞌtɛɗn goon Daud se?»
44 — Portanto, Davi o chama de Senhor. Então como ele pode ser filho de Davi?
45 Kaaɗ kɛn jee dɛnge paac iŋg booy booy taarin̰ se, Isa ɗeek jeege tun mɛtin̰ ki ɔɔ:
45 Quando todo o povo estava ouvindo, Jesus disse aos seus discípulos:
46 «Ɔɔɗki dose ro jee jeel taaɗn tɔɔkŋ mɛtn Ko Taar Raage se, taa naaɗe se je lee te kal magalɗege gɛn magal roɗe, ɔɔ kɛn ɓaaga bɔɔr ki se, naaɗe je jeege aɗen tɛɗn tɔɔsɛ naaɗe ki. Ɔɔ kɛn naaɗe jaay aanga maakŋ *ɓee kɛn Yaudge lee tusn maak ki se, naaɗe je kiŋg gɔtn naan ki ɔɔ kɛn aanga gɔtn kɔs ki se, naaɗe je gɔtn naan ki kici.
46 — Cuidado com os escribas, que gostam de andar com vestes talares e muito apreciam as saudações nas praças, as primeiras cadeiras nas sinagogas e os primeiros lugares nos banquetes.
47 Naaɗe se ɓo jee kɛn ɔs naŋ ji mɛnd‑daayge ɔɔ kɛn naaɗe jaay ɓaaga keem Raa num, naaɗe uulu uulu taa jeege aɗe kaaka. Num gaŋ naaɗe se, Raa utu aɗe dabar kusin̰ aak eyo.»
47 Eles devoram as casas das viúvas e, para o justificar, fazem longas orações. Estes sofrerão juízo muito mais severo.

Ler em outra tradução

Comparar com outra

Estude este capítulo no WhatsApp

Peça à IA da Bíblia Fala para explicar Lucas 20, comparar traduções ou montar um estudo — tudo direto pelo WhatsApp.