Lucas 15
Kitapm kɛn Raa dɔɔko kiji ute jeege (KYQ) vs VC
1 Gɔtn se *jee tɔkŋ miirge ute jeegen jeege paacn̰ jeelɗe naaɗe se jee *kusin̰ge se, paac utu ɓaaɗo gɔtn Isa ki gɛn booy taarin̰a.
1 Aproximavam-se de Jesus os publicanos e os pecadores para ouvi-lo.
2 *Parizige ute jee jeel taaɗn tɔɔkŋ mɛtn Ko Taar Raage kɛn gɔtn ese se, mooy naaŋ ki dir dir ɗeek ɔɔ: «Gaabm se tiŋg ɓo gɛn kɔkŋ jee kusin̰ge ron̰ ki sum ɔɔ tɔs ute naaɗe!»
2 Os fariseus e os escribas murmuravam: Este homem recebe e come com pessoas de má vida!
3 Gɔtn se Isa taaɗɗen ute kaal naagŋ taara ɔɔ:
3 Então lhes propôs a seguinte parábola:
4 «Aan gɔɔ maakse ki se, debm kɛn ɔk baatge kaaru jaay maakɗe ki se kalaŋ iigga num, baatgen sik‑jɛrnaŋ‑kaar‑jɛrnaŋ kuuy se naan̰ aɗe kɔn̰ kɔɗ‑ɓaar ki, taa Ꞌɓaa je kɛn kalaŋ iig kiig se, an̰ je bini an̰o kɔŋ jaay ey la?
4 Quem de vós que, tendo cem ovelhas e perdendo uma delas, não deixa as noventa e nove no deserto e vai em busca da que se perdeu, até encontrá-la?
5 Kɛn jaay ɓaa ɔŋin̰ga se, naan̰ an̰o kuun kaal daamin̰ ki ute maak‑raapo.
5 E depois de encontrá-la, a põe nos ombros, cheio de júbilo,
6 Ɔɔ kɛn naan̰ jaay tɛrl ɓaaɗoga ɓeen se, naan̰ Ꞌdaŋ tusn mɛɗin̰ge ute jee do daamboogin̰ge ɔɔ ɗeekɗen ɔɔ: ‹ꞋƁaakiro, jꞋaki tɛɗn maak‑raapo ute maama, taa baatum iigo se, maam mꞋɔŋin̰ga.›
6 e, voltando para casa, reúne os amigos e vizinhos, dizendo-lhes: Regozijai-vos comigo, achei a minha ovelha que se havia perdido.
7 Bin ɓo Ꞌbooyki mꞋasen taaɗa: maakŋ jee kusin̰ge tu se, deb kalaŋ jaay tɛrlga maakin̰a do *Raa ki num, taa debm ese se jee maakŋ raa ki paac se maakɗe‑raapm don̰ ki cir jee si‑jɛrnaŋ‑kaar‑jɛrnaŋ kɛn an ɗim eyo gɛn tɛrl maakɗe do Raa ki se.»
7 Digo-vos que assim haverá maior júbilo no céu por um só pecador que fizer penitência do que por noventa e nove justos que não necessitam de arrependimento.
8 «Lɔ aan gɔɔ mɛnd jaay ɔk tamma sik. Ɔɔ kɛn kalaŋ jaay oocga num, naan̰ utu Ꞌkɔɔcn̰ lɔɔmpɔ ɔɔ Ꞌkɔtn maakŋ ɓeen̰a se bini an̰ je kɔŋ jaay ey la?
8 Ou qual é a mulher que, tendo dez dracmas e perdendo uma delas, não acende a lâmpada, varre a casa e a busca diligentemente, até encontrá-la?
9 Kɛn naan̰ jaay ɔŋin̰ga num, naan̰ aɗe daŋ tusn mɛɗin̰ge ute jee do daamboogin̰ge ɔɔ aɗen taaɗn ɔɔ: ‹ꞋƁaakiro, jꞋaki tɛɗn maak‑raapo ute maama, taa tamman iigo se, maam mꞋɔŋin̰ga.›
9 E tendo-a encontrado, reúne as amigas e vizinhas, dizendo: Regozijai-vos comigo, achei a dracma que tinha perdido.
10 Bin ɓo, Ꞌbooyki mꞋasen taaɗa: kɛn debm *kusin̰ kalaŋ sum ɓo tɛrlga maakin̰ do Raa ki se, taa debm ese se, *kɔɗn Raage maakɗe raapo.»
10 Digo-vos que haverá júbilo entre os anjos de Deus por um só pecador que se arrependa.
11 Gɔtn se Isa tɛr taaɗɗen daala ɔɔ: «Gaaba kalaŋ ɔk gaangen gaabge dio.
11 Disse também: Um homem tinha dois filhos.
12 Goon baat se ɗeek bubin̰ ki ɔɔ: ‹Bua, maakŋ maalige tun kɛn naai ooyga num jꞋajesin̰ nig se, ɛɗumo bɛɗuma.› Gɔtn se bubin̰ tooko ɔɔ nigɗesin̰a.
12 O mais moço disse a seu pai: Meu pai, dá-me a parte da herança que me toca. O pai então repartiu entre eles os haveres.
13 Kɛn jꞋɛɗin̰ bɛɗin̰ jaay tɛɗ ɓii kandum se, nakin̰ge se, naan̰ tɔs dugɗe naatn ɔɔ ute gursn se, naan̰ iin̰ ɓaa taa naaŋ dɔkɔ. Gɔtn naane se, naan̰ iŋg cɛɛpm te gursin̰ se cɛrɛ.
13 Poucos dias depois, ajuntando tudo o que lhe pertencia, partiu o filho mais moço para um país muito distante, e lá dissipou a sua fortuna, vivendo dissolutamente.
14 Kɛn naan̰ jaay ut naŋ gursin̰ sum se, gɔtn se, ɓo ɛnd maakŋ naaŋ kɛn se ɔɔ tɔɔl tɛɗ daama jeege tu ɔɔ ɓo se, ɔlin̰ maakŋ daay ki.
14 Depois de ter esbanjado tudo, sobreveio àquela região uma grande fome e ele começou a passar penúria.
15 Gɔtn se, naan̰ iin̰ ɓaa tɛɗn naaba gɔtn gaab ki kalaŋ bini, gaabm se ɔlin̰ n̰Ꞌɓaa n̰Ꞌbɔɔbm kin̰zirin̰ge maakŋ‑gɔt ki.
15 Foi pôr-se ao serviço de um dos habitantes daquela região, que o mandou para os seus campos guardar os porcos.
16 Naan̰ je Ꞌkɔsn kɔjn̰ mɔrɔmb kɛn kin̰zirge lee ɔs se kic ɓo, gaŋ nam ɛɗin̰ eyo.
16 Desejava ele fartar-se das vagens que os porcos comiam, mas ninguém lhas dava.
17 «Gɔtn se, naan̰ baag saapm do ron̰ ki ɔɔ taaɗ te maakin̰ ɔɔ: ‹Nakage, bubum se ɔk jee tɛɗn naabge kando kando kɛn ɔs ɔɔp taarɗe ki, naɓo maam mꞋkɔn̰ rom gɔtn ara mꞋkooy gɛn ɓo ne?
17 Entrou então em si e refletiu: Quantos empregados há na casa de meu pai que têm pão em abundância... e eu, aqui, estou a morrer de fome!
18 Ɓɔrse, maam mꞋkiin̰ tɛrl ɓaa gɔtn bubum ki, mꞋan̰ ɓaa ɗeekŋ mꞋɔɔ: bua, maam se mꞋtujga naan Raa ki ɔɔ mꞋtujga naai ki kici;
18 Levantar-me-ei e irei a meu pai, e dir-lhe-ei: Meu pai, pequei contra o céu e contra ti;
19 ɔɔ maam se, mꞋaas te gɛn kɔŋ tɛɗn gooni ey sum; aakum aan gɔɔ jee tɛɗn naabige se sum.›
19 já não sou digno de ser chamado teu filho. Trata-me como a um dos teus empregados.
20 Gɔtn se naan̰ iin̰ uun ɗoobm ɓee bubin̰a.
20 Levantou-se, pois, e foi ter com seu pai. Estava ainda longe, quando seu pai o viu e, movido de compaixão, correu-lhe ao encontro, lançou-se-lhe ao pescoço e o beijou.
21 Gɔtn se goonin̰ ɗeekin̰ ɔɔ: ‹Bua, maam se mꞋtujga naan Raa ki ɔɔ mꞋtujiga naai ki. Ɔn̰te Ꞌkaakum aan gɔɔ mꞋgooni sum.›
21 O filho lhe disse, então: Meu pai, pequei contra o céu e contra ti; já não sou digno de ser chamado teu filho.
22 Gaŋ bubin̰ ɗeek jee tɛɗn naabin̰ge tu ɔɔ: ‹ꞋƁaankiro ute kal aak bɛɛ se yɔkɔɗɔ, uusin̰sin̰ki ron̰ ki, ɔlin̰ki kɔɗɔkɔ jin̰ ki ɔɔ Ꞌtɔlin̰ki saa jɛn̰ ki.
22 Mas o pai falou aos servos: Trazei-me depressa a melhor veste e vesti-lha, e ponde-lhe um anel no dedo e calçado nos pés.
23 Ɔk Ꞌɓaankiro ute goon maraŋ kɛn eer sal sal se, Ꞌtɔɔlin̰ki, ɔɔ Ꞌtɛɗjeki kɔsɔ, taa jꞋaki tɛɗn maak‑raapjege.
23 Trazei também um novilho gordo e matai-o; comamos e façamos uma festa.
24 Taa goonum kɛn ey num ooyga kooy ɗɛl ɗɛl se, aajga ɔɔ naan̰ kɛn iigga kiig ɗɛl ɗɛl se, ɔk tɛrl ɓaaɗoga ɓeene.› Gɔtn se naaɗe baag tɛɗn maak‑raapɗe.
24 Este meu filho estava morto, e reviveu; tinha se perdido, e foi achado. E começaram a festa.
25 «Kaaɗ kɛn se, goonin̰ magal se utu maakŋ‑gɔt ki. Kɛn naan̰ ɓaaɗo ɓaa jaay aan gɔɔr ute ɓee se, naan̰ booy kaa ɔkga lɛt ɔɔ jeege daam daama.
25 O filho mais velho estava no campo. Ao voltar e aproximar-se da casa, ouviu a música e as danças.
26 Gɔtn se maakŋ jee tɛɗn naabm bubin̰ge tu se, naan̰ daŋo deb kalaŋ ɔɔ tɔnd mɛtin̰ ɔɔ: ‹Ɗi ɓo tɛɗa?›
26 Chamou um servo e perguntou-lhe o que havia.
27 Gaabm se tɛrlin̰ ɔɔ: ‹Gɛnaai ɓo ɓaaɗoga. Taa naan̰ tɛrl ɓaaɗo ɔŋga bubi ute lapi se ɓo, bubi tɔɔlin̰ga goon maraŋ eer sal sal se.›
27 Ele lhe explicou: Voltou teu irmão. E teu pai mandou matar um novilho gordo, porque o reencontrou são e salvo.
28 Gɔtn se goon magal se maakin̰ tuju ɔɔ naan̰ baate kɛnd ɓeene. Naan̰ kɛn se, bubin̰ teec ɓaaɗo ɔŋin̰a ɔɔ sɛlin̰ mɛtin̰a.
28 Encolerizou-se ele e não queria entrar, mas seu pai saiu e insistiu com ele.
29 Naɓo naan̰ tɛrl bubin̰ ki ɔɔ: ‹ꞋBooyo! Ɓaara ɓaara ɓo, maam mꞋlee mꞋtɛɗi naabige se aan gɔɔ debm tɛɗn naabi sum ɔɔ ɓii kalaŋ tap ɓo, mꞋbaate te taari eyo. Ute naan̰ se kic ɓo, ɓii kalaŋ jaay naai am kɛɗn goon bin̰i kalaŋ taa mꞋan tɛɗn maak‑raapo ute mɛɗumge kic ɓo gɔtɔ.
29 Ele, então, respondeu ao pai: Há tantos anos que te sirvo, sem jamais transgredir ordem alguma tua, e nunca me deste um cabrito para festejar com os meus amigos.
30 Num gaŋ gooni kɛn ut naŋo maalige ute mɛnd kɛɛsn gaabge jaay ɔk tɛrlo se, naai Ꞌtɔɔlin̰ goon maraŋ eer sal sal se!›
30 E agora, que voltou este teu filho, que gastou os teus bens com as meretrizes, logo lhe mandaste matar um novilho gordo!
31 Gɔtn se bubin̰ tɛrlin̰ ɔɔ: ‹Goonuma, naai se daayum utu te maama ɔɔ maal maam mꞋɔk se lɛ, paac gɛn naai.
31 Explicou-lhe o pai: Filho, tu estás sempre comigo, e tudo o que é meu é teu.
32 Gaŋ bɛɛki num, ɓaaɗo jꞋaki kɔsɔ ɔɔ jꞋaki tɛɗn maak‑raapjege. Aaka! Gɛnaai se ey num ooyga kooy ɗɛl ɗɛl, naɓo aajga ɔɔ naan̰ kɛn iigga kiig ɗɛl ɗɛl se, ɔk tɛrl ɓaaɗoga ɓeene.›»
32 Convinha, porém, fazermos festa, pois este teu irmão estava morto, e reviveu; tinha se perdido, e foi achado.
Atalhos do teclado
- Capítulo anterior←
- Próximo capítulo→
- Versículo anteriork
- Próximo versículoj
- Limpar seleçãoEsc
- Esta ajuda?
Estude este capítulo no WhatsApp
Peça à IA da Bíblia Fala para explicar Lucas 15, comparar traduções ou montar um estudo — tudo direto pelo WhatsApp.