1 En Psalm Davids, då han var i Juda öken.
2 Gud, du äst min Gud, bittida vakar jag upp till dig. Min själ törstar efter dig, mitt kött längtar efter dig, uti ett torrt och törstigt land, der intet vatten är.
3 Der ser jag efter dig i dinom helgedom, att jag måtte skåda dina magt och äro.
4 Ty din godhet är bättre än lif. Mine läppar prisa dig.
5 Der ville jag gerna lofva dig i mina lifsdagar, och upplyfta mina händer, i ditt Namn.
6 Det vore mins hjertas fröjd och lust, då jag dig med gladom mun lofva skulle.
7 När jag mig i säng lägger, så tänker jag uppå dig; när jag uppvaknar, så talar jag om dig.
8 Ty du äst min hjelpare, och under dina vingars skugga vill jag fröjda mig.
9 Min själ håller sig intill dig; din högra hand uppehåller mig.
10 Men de stå efter mina själ, till att öfverfalla mig; de måste under jordena nederfara.
11 De måste falla i svärd, och räfvomen till lott blifva. Men Konungen fröjdar sig i Gudi; den vid honom svär, han skall prisad varda; ty de lögnmunnar skola tillstoppade varda.