Lamentações 2
SweKarlXII1873: Svenska Karl XII:s Bibel (1873) (SM_SWEKARLXII1873) vs ARA
ARA Almeida Revista e Atualizada 1993
1 Huru hafver Herren förmörkrat dottrena Zion med sine vrede? Han hafver kastat Israels härlighet af himmelen neder på jordena; han hafver icke tänkt uppå sin fotapall, i sine vredes dag.
1 Como o Senhor cobriu de nuvens, na sua ira, a filha de Sião! Precipitou do céu à terra a glória de Israel e não se lembrou do estrado de seus pés, no dia da sua ira.
2 Herren hafver utan barmhertighet alla Jacobs boningar förlagt; han hafver i sine grymhet afbrutit dottrenes Juda fäste, och slagit dem omkull, han hafver oskärat både hennes rike och hennes Förstar.
2 Devorou o Senhor todas as moradas de Jacó e não se apiedou; derribou no seu furor as fortalezas da filha de Judá; lançou por terra e profanou o reino e os seus príncipes.
3 Han hafver sönderbrutit Israels starkhet uti sine grymma vrede; han hafver dragit sina högra hand tillbaka, då fienden kom, och hafver upptändt en eld i Jacob, den allt omkring förtärer.
3 No furor da sua ira, cortou toda a força de Israel; retirou a sua destra de diante do inimigo; e ardeu contra Jacó, como labareda de fogo que tudo consome em redor.
4 Han hafver spänt sin båga, lika som en fiende; sina högra hand hafver han fört såsom en ovän, och dräpit allt det som lustigt var till seendes, och utgjutit sina grymnet, lika som en eld uti dottrenes Zions hyddo.
4 Entesou o seu arco, qual inimigo; firmou a sua destra, como adversário, e destruiu tudo o que era formoso à vista; derramou o seu furor, como fogo, na tenda da filha de Sião.
5 Herren är lika som en fiende; han hafver omstört Israel, han hafver omstört alla hans palats, och förderfvat hans fäste; han hafver gjort dottrene Juda mycken klagan och sorg.
5 Tornou-se o Senhor como inimigo, devorando Israel; devorou todos os seus palácios, destruiu as suas fortalezas e multiplicou na filha de Judá o pranto e a lamentação.
6 Han hafver uppgrafvit hans tjäll, lika som en örtegård, och förderfvat hans boning; Herren hafver låtit förgäta i Zion både helgedag och Sabbath, och låtit i sine grymma vrede skämma både Konung och Prest.
6 Demoliu com violência o seu tabernáculo, como se fosse uma horta; destruiu o lugar da sua congregação; o as festas e o sábado e, na indignação da sua ira, rejeitou com desprezo o rei e o sacerdote.
7 Herren hafver förkastat sitt altare, och tillspillogifvit sin helgedom; han hafver gifvit hans palats murar uti fiendans händer, så att de hafva ropat i Herrans hus, lika som uppå enom helgedag.
7 Rejeitou o Senhor o seu altar e detestou o seu santuário; entregou nas mãos do inimigo os muros dos seus castelos; deram gritos na Casa do como em dia de festa.
8 Herren tänkte till att förderfva dottrenes Zions murar; han drog snöret deröfver, och icke afvände sina hand, tilldess han henne förderfvade; tornen stå ömkeliga, och muren ligger jämmerliga.
8 Intentou o Senhor destruir o muro da filha de Sião; estendeu o cordel e não retirou a sua mão destruidora; fez gemer o antemuro e o muro; eles estão juntamente enfraquecidos.
9 Hans portar ligga djupt neder i jordene; hans bommar hafver han sönderbrutit, och tillintetgjort; hans Konungar och Förstar äro ibland Hedningarna, der de intet kunna öfva lagen, och hans Propheter hafva ingen syn af Herranom.
9 As suas portas caíram por terra; ele quebrou e despedaçou os seus ferrolhos; o seu rei e os seus príncipes estão entre as nações onde já não vigora a lei, nem recebem visão alguma do
10 Dottrenes Zions äldste ligga på jordene, och äro tyste; de kasta stoft uppå sin hufvud, och hafva dragit säcker uppå sig Jerusalems jungfrur hänga deras hufvud neder åt jordene.
10 Sentados em terra se acham, silenciosos, os anciãos da filha de Sião; lançam pó sobre a cabeça, cingidos de cilício; as virgens de Jerusalém abaixam a cabeça até ao chão.
11 Jag hafver nästan gråtit mig ögonen ut, så att det gör mig ondt i mitt lif; min lefver är utgjuten uppå jordena, öfver mins folks dotters jämmer, då spenabarn och öfvermagar försmäktades på gatomen i stadenom;
11 Com lágrimas se consumiram os meus olhos, turbada está a minha alma, e o meu coração se derramou de angústia por causa da calamidade da filha do meu povo; pois desfalecem os meninos e as crianças de peito pelas ruas da cidade.
12 Då de sade till sina mödrar: Hvar är bröd och vin? då de försmäktades på gatomen i stadenom, såsom de der dödssåre voro, och uppgåfvo sin anda i deras mödrars famn.
12 Dizem às mães: Onde há pão e vinho?, quando desfalecem como o ferido pelas ruas da cidade ou quando exalam a alma nos braços de sua mãe.
13 O du dotter Jerusalem, hvem skall jag likna dig vid? Och för hvad skall jag hålla dig, du jungfru dotter Zion? Vid hvad skall jag likna dig, der jag dig med trösta måtte. Ty din skade är stor, lika som ett haf; ho kan hela dig?
13 Que poderei dizer-te? A quem te compararei, ó filha de Jerusalém? A quem te assemelharei, para te consolar a ti, ó virgem filha de Sião? Porque grande como o mar é a tua calamidade; quem te acudirá?
14 Dine Propheter hafva dig predikat lösa och dåraktiga syner, och icke uppenbarat dig dina missgerning, der de med måtte förtagit dig ditt fängelse; utan hafva predikat dig lösa predikan, på det de skulle predika dig utu landena.
14 Os teus profetas te anunciaram visões falsas e absurdas e não manifestaram a tua maldade, para restaurarem a tua sorte; mas te anunciaram visões de sentenças falsas, que te levaram para o cativeiro.
15 Alle de som der framom gå, de klappa med händerna, hvissla åt dig, och rista hufvudet öfver dottrena Jerusalem: Är detta den staden, der man af säger, att han är den aldraskönaste, af hvilkom allt landet gläder sig?
15 Todos os que passam pelo caminho batem palmas, assobiam e meneiam a cabeça sobre a filha de Jerusalém: É esta a cidade que denominavam a perfeição da formosura, a alegria de toda a terra?
16 Alle dine fiender gapa med munnen emot dig; hvissla till dig, gnissla med tänderna, och säga: Huj, vi hafve förderfvat honom; detta är den dagen, som vi begärat hafve; vi hafve fått det, vi hafve lefvat så länge.
16 Todos os teus inimigos abrem contra ti a boca, assobiam e rangem os dentes; dizem: Devoramo-la; certamente, este é o dia que esperávamos; achamo-lo e vimo-lo.
17 Herren hafver gjort det han i sinnet hade; han hafver fullkomnat sitt ord, som han långt tillförene budit hade; han hafver förderfvat utan barmhertighet; han hafver fröjdat fiendan öfver dig, och upphöjt dina ovänners magt.
17 Fez o Senhor o que intentou; cumpriu a ameaça que pronunciou desde os dias da antiguidade; derrubou e não se apiedou; fez que o inimigo se alegrasse por tua causa e exaltou o poder dos teus adversários.
18 Deras hjerto ropade till Herran: O du dottrenes Zions mur, låt tårar flyta både dag och natt, lika som en bäck; håll intet upp, och din ögnasten vände intet åter.
18 O coração de Jerusalém clama ao Senhor. Ó muralha da filha de Sião, corram as tuas lágrimas como um ribeiro, de dia e de noite, não te dês descanso, nem pare de chorar a menina de teus olhos!
19 Statt upp om nattena, och ropa; utgjut ditt hjerta i första väktene inför Herranom, lika som vatten; lyft upp dina händer till honom, för din unga barns själar, som af hunger dö i all gatomot.
19 Levanta-te, clama de noite no princípio das vigílias; derrama, como água, o coração perante o Senhor; levanta a ele as mãos, pela vida de teus filhinhos, que desfalecem de fome à entrada de todas as ruas.
20 Herre, skåda dock; och se till hvem du så förderfvat hafver. Skola nu qvinnorna äta sin lifsfrukt, de yngsta barnen, som näppliga en spann lång äro? Skola Propheterna och Presterna uti Herrans helgedom så dräpne varda?
20 Vê, ó Senhor , e considera a quem fizeste assim! Hão de as mulheres comer o fruto de si mesmas, as crianças do seu carinho? Ou se matará no santuário do Senhor o sacerdote e o profeta?
21 På gatorna, neder på jordene, lågo både unge och gamle; mina jungfrur och ynglingar, äro fallne genom svärd; du hafver dräpit på dine vredes dag, du hafver slagtat utan barmhertighet.
21 Jazem por terra pelas ruas o moço e o velho; as minhas virgens e os meus jovens vieram a cair à espada; tu os mataste no dia da tua ira, fizeste matança e não te apiedaste.
22 Du hafver kallat mina fiendar allt omkring, lika som till en helgedag, så att på Herrans vredes dag ingen undsluppen och igenlefd är; de som jag uppfödt och uppfostrat hafver, dem hafver fienden förgjort.
22 Convocaste de toda parte terrores contra mim, como num dia de solenidade; não houve, no dia da ira do quem escapasse ou ficasse; aqueles do meu carinho os quais eu criei, o meu inimigo os consumiu.
Atalhos do teclado
- Capítulo anterior←
- Próximo capítulo→
- Versículo anteriork
- Próximo versículoj
- Limpar seleçãoEsc
- Esta ajuda?
Estude este capítulo no WhatsApp
Peça à IA da Bíblia Fala para explicar Lamentações 2, comparar traduções ou montar um estudo — tudo direto pelo WhatsApp.