1 Detta är tungen öfver Moab: Om nattena kommer förstöring öfver Ar i Moab, det är sin kos; om nattena, kommer förstöring öfver Kir i Moab, det är sin kos.
2 De gå upp till Baith och Dibon till altaren, att de skola gråta och jämra sig öfver Nebo och Medba i Moab: All hufvud är rakad, allt skägg är afskuret.
3 På deras gator gå de omsvepte i säcker; på deras tak och gatom jämra de sig alle, och gå neder gråtande.
4 Hesbon och Eleale ropa, så att man hörer det intill Jahaz; derföre jämra sig de väpnade i Moab, ty deras själ går illa.
5 Mitt hjerta ropar till Moab, deras flyktige fly ifrå den treggaåra kon allt intill Zoar; ty de gå upp till Luhith och gråta; och på den vägenom till Horonaim upphäfver sig ett jämmerrop.
6 Ty de vatten i Nimrim torkas bort, så att höet förtorkas der, och gräset förvissnar, och växer ingen grön ört.
7 Ty de ägodelar, som de församlat, och de folk, som de tillrustat hafva, förer man öfver pilträbäcken.
8 Ropet går omkring uti Moabs gränsor de gråta allt intill Eglaim, och gråta vid den brunnen Elim;
9 Ty de vatten i Dimon äro full med blod; dertill vill jag ännu låta mer komma öfver Dimon, både öfver dem som behållne äro i Moab lejonens, och öfver dem igenlefda i landena.