1 Och Herren sade till Mose: Jag vill ännu låta komma ena plågo öfver Pharao och Egypten, sedan skall han släppa eder hädan; och skall ej allenast släppa eder, utan ock drifva eder hädan.
2 Så säg nu till folket, att hvar och en man bedes af sin nästa, och hvar och en qvinna af sine nästo, silfver och gyldene tyg;
3 Ty Herren varder gifvandes folkena nåd för de Egyptier. Och Mose var en ganska myndig man i Egypti land, för Pharaos tjenare, och för folkena.
4 Och Mose sade: Detta säger Herren: Jag vill på midnattstid utgå i Egypti land.
5 Och allt det förstfödt är i Egypti land skall blifva dödt, ifrå Pharaos förstfödda son, den på hans stol sitter, allt intill tjensteqvinnones förstfödda son, som är vid qvarnena; och allt det förstfödt är ibland boskapen.
6 Och ett stort rop skall vara i hela Egypti lande, hvilkets like icke varit hafver, ej heller varder.
7 Men när Israels barnom skall icke en hund krätta med sine tungo, ifrå menniskom, allt intill boskapen; på det I skolen förnimma, huru Herren åtskiljer Egypten och Israel.
8 Då skola alle desse dine tjenare gå ned till mig, och falla mig till fota, och säga: Far ut, du och allt folket, som under dig är. Sedan vill jag fara ut. Och han gick ifrå Pharao ganska vreder.
9 Men Herren sade till Mose: Pharao hörer eder intet, på det mycken under skola ske i Egypti lande.
10 Och Mose och Aaron gjorde all dessa under inför Pharao; men Herren förstockade honom hans hjerta, att han icke ville släppa Israels barn utu sitt land.