1 Min vän är nedergången uti sin örtagård, till örtasängarna, att han sig der förlusta skall i örtagårdarna, och hemta roser.
2 Min vän är min, och jag är hans, den sig ibland roser förlustar.
3 Du äst dägelig, min kära, såsom Thirza; lustig såsom Jerusalem, förskräckelig såsom en härordan.
4 Vänd din ögon ifrå mig, förty de göra mig brinnande; ditt hår är såsom en getahjord, de som på berget Gilead klippte äro.
5 Dine tänder äro såsom en fårahjord, de der tvagne komma utu vatten, hvilke allesammans äro med tvillingar hafvande, och ingen ibland dem är ofruktsam.
6 Dine kinder äro såsom skörden på granatäplet, emellan dina lockar.
7 Sextio äro Drottningarna, och åttatio frillorna, och på jungfrurna är intet tal;
8 Men en är min dufva, min fromma; en är sine moder kärast, och sine moders utkorada. Då döttrarna sågo henne, prisade de henne saliga; Drottningarna och frillorna lofvade henne.
9 Ho är denna, som uppgår såsom en morgonrodne, dägelig såsom månen, utkorad såsom solen, förskräckelig såsom en härordan?
10 Jag är nedergången i nöttagården, till att skåda telningarna vid bäcken; till att skåda, om vinträt blomstrades, om granatäplen grönskades.
11 Min själ visste icke, att han mig intill AmmiNadibs vagnar satt hade.
12 Vänd om, vänd om, o Sulamith; vänd om, vänd om, att vi måge skåda dig; hvad sen I på Sulamith annat, än dans i Mahanaim?